Röda Nejlikan kammar hem spelet

När Östgötateatern spänner musklerna och låter den årliga musikalproduktionen ta plats kostas det på.

Foto:

Kultur och Nöje2007-10-02 01:07
Musikalen Röda Nejlikan med musik av Frank Wildhorn blir till en praktfull godisbutik för både öga och öra. Samme komponist är pappa till Jekyll & Hyde, The civil war, Dracula, the musical, Victor/Victoria och Never say goodbye. Vad månne det bli härnäst på teatern, en Les Misérables eller Fantomen? Landskapet öppnar sig för mer avskalade kammarvarianter, så det är kanske dags. I Röda Nejlikan får vi följa riddaren Sir Percy Blakeney (Richard Carlsohn), som likt en Jekyll och Hyde har två ansikten. Här finns dels den fjolliga approachen som glittrar, fjantar och åbäkar sig, dels den medvetne person som önskar rädda livet på franska aristokrater; låta dem slippa möta Madame Guillotine.Percy har klippkort på turen London-Paris, och tillsammans med sina trogna nässlar han in sig i det franska kaoset under pseudonymen Röda Nejlikan, ett blomster vanligt på den engelska landsbygden. Trassel blir det när kärleken till den franska aktrisen Marguerite St. Just (Katarina Giotas) får sig en knäck. Är hon en spion? Den franske skurken Chauvelin (Peter Gröning) gör allt för att avslöja den rätta identiteten på den gäckande Röda Nejlikan. Han har flera hållhakar på Marguerite, sin före detta kärlek. Det är tempo i föreställningen, även om regissören Stina Ancker tillåter sig några svackor. Det är hennes första musikalproduktion och den är lyckosam. Ögat har fullt upp att göra hela tiden, lite värre är det med örat. Wildhorns musik når inte de riktiga höjderna, så när balladerna ställer sig på rad känns det lite enahanda, ungefär som Disneymusik på mellannivå. Jag lämnar inte salongen nynnande, vart tog det där riktiga örhänget vägen? Om regin gjuter liv och klargör den inte alltför djupsinniga intrigen, så gäller samma sak koreografin signerad Mattias Carlsson. Östgötateatern har gjort ett kap som anställt honom, han har det sceniska showtänkandet i blodet. Agneta Skarps kostymer är generöst prunkande som en julafton i ett wienerkonditori. Ilkka Isakssons scenografi trollar med scenbilderna. Kulisser och speglar dansar runt och ger tempo, bildsekvenser projiceras och fondens teatermiljö får mig att känna att hela anrättningen är som ett spel i spelet.Nej, jag lär mig inget nytt, men rejält underhållande är det och man sitter där och myser. Inte heller vill jag fälla en tår när det bränner till i handlingen, men jag fascineras av de sceniska och sångliga insatserna. Richard Carlsohn är strålande i sitt agerande, han har stenhård koll på de teatraliska nyanserna och lämnar inget åt slumpen. Imponerande. Katarina Giotas vet att spänna blicken i publiken, men visar även rollfigurens kluvenhet och svagheter. Sångrösten är strålande och hon levererar vad vi förväntar oss. Samma sak gäller Peter Grönings röst, trygg och säker är den. Möjligen hade fler nyanser i det sceniska utspelet gjort honom farligare.Även ensemblen imponerar vokalt. Kapellmästaren Janne Lindstedt får det även att låta mycket från diket. Ljudbalansen mellan scen och dike är utmärkt och de syntetiska ljudkällorna balanserar väl med liveinstrumenten.
RÖDA NEJLIKANAv Nan Knighton och Frank WildhornRegi: Stina AnckerMedverkande: Richard Carlsohn, Katarina Giotas, Peter Gröning, Jonas Schlyter, Peter Sundberg med flera.Östgötateatern, Linköping
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!