Ron Howard byter plats på sjukt och friskt
Ron Howard går från dussinfilmer till åtta Oscarsnomineringar. Möt mannen bakom A beautiful mind.
Foto: Fotograf saknas!
Ron Howard slog igenom som barnskådis och är mest känd för sin roll som Richie Cunningham i Gänget och jag -TV-serien som gjorde honom till sinnebilden för den amerikanska tonåringen. Redan som nioåring ville han bli regissör, och vid femton var målet glasklart.
Men trots ett stort mått passion är det ingen som riktigt tagit honom på allvar, mycket på grund av hans inriktning mot traditionella publikfilmer som Grinchen och Drömmarnas horisont. Han har blivit ännu en i raden av bruksregissörer i Hollywood.
<br><span class=MR>Stolt så att det gnistrar</span>
Därför är han är han så stolt att det gnistrar om honom när han berättar om A beautiful mind. Filmen som belönats med fyra Golden Globe, nominerats till åtta Oscar och fångat många kritikerhjärtan.
Han sitter bekvämt nersjunken i en fåtölj och har förlorat något av sin tonårsutstrålning. Spielbergkepsen är borta och han har svart kostym. Oscarsnomineringar ger pondus.
-Det var fantastiska nyheter, minst sagt. I så gott som varje kategori där vi var en legitim kandidat blev vi nominerade. Det kändes jättebra, att ingen glömdes bort. Sedan skickar det ett bra budskap till publiken, att filmen är sevärd trots att den är svår att tala om och göra reklam för.
<br><span class=MR>Crowe spelar schizofren</span>
Russell Crowe spelar huvudrollen som matematikern John Forbes Nash Jr - geniet som var ödesbestämt att göra underverk men som i stället drabbades av paranoid schizofreni och fick kämpa sig tillbaka till ett normalt liv. Mot alla odds, och med hjälp av sin fru Alicia, lyckades återvända till den akademiska världen och belönades 1994 med Nobelpriset i ekonomi.
Det är nästan så att man hör klagande stråkar och mullrande pukor när man läser om filmens handling. Här finns allt som behövs för en pompös amerikansk hjältesaga, men ändå lyckas A beautiful mind fängsla och överraska.
Ron Howard har bönfallit alla journalister att inte avslöja för mycket om filmens dramatiska förlopp, som vänder på begreppen om vad som är sjukt och friskt.
-När jag gjorde research om personer som insjuknat i schizofreni blev jag chockad av vilken fruktansvärd sjukdom det är - och därför oerhört dramatisk. Och det finns fortfarande många missuppfattningar kring den, säger han.
<br><span class=MR>Kontaktade riktige Nash</span>
För att kunna göra filmen tog han kontakt med John och Alicia Nash, men kontakten gav inga stora insikter för regissören. Skillnaden mellan den arrogante Nash som studerade på Princeton på 50-talet och den skygge Nobelpristagare, nu i 70-årsåldern, var milsvid. I stället fick Ron Howard ta sig konstnärliga friheter för att beskriva hur John Nash förändrades under sitt liv.
-Paret Nash lyssnade på vad vi hade att säga om vår inställning till projektet, och litade på oss. Vi ville använda hans liv som en språngbräda för att göra en allegorisk behandling av sjukdomen. Filmen behandlar hans liv mycket mer symboliskt och poetiskt än bokstavligt. Men vi kände att det var vårt ansvar att åtminstone presentera huvuddragen i hans liv på ett sanningsenligt sätt, som hedrar andan i hans liv.
<br><span class=MR>Ingen bokstavlig biografi</span>
Ron Howard var noga med att inte göra filmen till en medicinsk fallstudie eller en bokstavlig biografi. Publiken och bioupplevelsen står alltid i centrum för hans filmmakeri. Därför krävde historien ett dramatiskt berättande.
-Det älskade jag med manuset, att det använder element ur Nashs liv för att ge en dramatisk möjlighet att följa med Nash i hans upplevelse. Publiken blir chockad, överraskad och desorienterad av sjukdomens effekter, på samma sätt som Nash eller någon annan som är drabbad av schizofreni. Så den ger inte bara en insikt utan även en verkligt intressant bioupplevelse.
Trots att filmen handlar om John Nashs strävan att kunna fortsätta sin forskning, menar Ron Howard att filmens grundbudskap är något annat. Något mer allmänmänskligt.
-Nash hade ett tomrum i sitt liv eftersom han inte kunde nå fram till andra människor, och han räknade med att vetenskapliga bedrifter skulle fylla det tomrummet. Men jag tror att han lärde sig att man bara kan få sinnesfrid och balans i sitt liv genom relationer med andra människor - och kärlek.
Fotnot: A beautiful mind har svensk premiär den 8 mars.
Så jobbar vi med nyheter