Ett relativt nyupptäckt fynd från min sida är tumblr-bloggen Nearly Vintage (nearlyvintage.tumblr.com), som lägger upp mode- och populärkulturbilder från 80-, 90- och 00-talet. Namnet har ju sin orsak - det är bilder som om några årtionden kommer ses som ikoniska för den tidsperiod vi nyligen lämnat bakom oss, men just nu är för färska för att få den stilcred de förtjänar.
Och det är lite så jag känner med 90-talets mode. De senaste åren har element från ironins årtionde återkommit i de stora modehusens kollektioner, javisst, men det finns fortfarande en inbyggd töntstämpel på 90-talsmode som är svår att tvätta bort. Vi skrattar åt sicksackbenor, markerade lipliners och Nick Carter-frisyrer. Ja, men kommer vi inte skratta åt ombrefärgade hår, nudefärgat läppglans och Oskar Linnros-frisyrer om tjugo år då?
Fram till att 90-tal blivit vintage tycker jag i alla fall att guldbitarna från decenniet förtjänar att hyllas. Ingen kan förneka den fräschör som fanns under decenniet - tidens supermodeller (bland andra Cindy Crawford, Naomi Campbell, Christy Turlington och Linda Evangelista) blev legender med sina blanka, voluminösa hårsvall och dova makeuper och såg så naturligt vackra ut att man tappade andan. Vardagsmodet följde också det enkla och rena med jeans, västar och kängor - det måste ha varit bekvämt att leva på 90-talet! Allt detta
i samexistens med en fäbless för det onaturliga födde fram roliga och kreativa trender som frisyrer som verkligen var frisyrer (ingen kan ju exempelvis komma undan med att spikes är en just-klivit-upp-frisyr), hårt kontrasterade slingor och bodyglitter.
90-talet gav oss grungestil med lager efter lager av kläder, spännande material som pvc, promotionbilder på leende, unga skådespelerskor
i linnen med tunna axelband, mönstrade syntetskjortor för herrar, hårgelé i korta frisyrer och ikoniskt ungdomsmode präglat av Beverly Hills, Melrose Place och Dawsons Creek. Jag säger inte att allt det här är den optimala stilen som förtjänar att komma tillbaka med buller och bång och frälsa mänskligheten, men jag tycker att 90-talet ska ses som en inspirerande period på samma sätt som vi tittar åt exempelvis 40- och 70-talet i dag. Och om man verkligen inte ser någon skönhet alls i det Smurfhitsdecenniet ägnade sig åt på modefronten, ja, då har man ju ett evigt recept på hur man inte vill se ut i alla fall.