Sardinska sångerskor med sting

Med sig har de Orlando Mascia, en månginstrumentalist som förutom mungiga och dragspel snabbt visar sig vara en virtuos på launeddas; en trebladig flöjt vars läte påminner mycket om en säckpipas. Det är alltså tre flöjter som möts i hans mun. Höger hand spelar kvicka melodier på den kortaste, ljusaste, flöjten och vänster ackompanjerar på de två långa bredvid. Sången är karakteristisk; utgår från det mörkaste röstläget, med vilje överdrivet nasalt ibland och med ett litet darr på rösten. De sjunger polyfont - något bara männen fick förr - samma rytmer och text men olika toner. För den som inte förstår sardiska går förstås mycket av innehållet förlorat, men även om vi bara fick med oss en liten del var det en underhållande, annorlunda konsert. Det var otroligt att se och höra på Machia och kvinnorna när det gick riktigt fort. Konserten väckte ofta den reaktionen, eftersom ensemblen ville imponera med kraft och fart. Efter en stund blev det rätt utmattande, men gruppen vägrade släppa taget om publiken (som trevligt nog är riktigt stor) och charmade med skämt och anekdoter. När det var dags att runda av konserten gick de till
och med så långt att de inbjöd till allsång så vi klappade glatt händerna och sjöng teralalera på sardiska.

Sardinska sångerskor med sting

Fyra sångerskor, Actores Alidos, från Sardinien står på den lilla scenen. De sjunger kraftfullt och är inte rädda för att trycka på lite extra när det behövs i övre registret.