Själ till salu

"Allt ljus på mig!" lär Edvard Persson ha gormat under sina filminspelningar. Jag kommer att tänka på det under föreställningen Mefisto - en karriär, om nazistmedlöparen Hendrik Höfgen, skådespelaren som säljer sin själ för framgång och applåder. Förebilden Klaus Mann haft i sinnet då han skrev romanen 1936 är hans egen svåger och före detta älskare, Gustaf Gründgens, som upphöjts för sin rolltolkning av Mefistofeles i Goethes Faust. Gründgens fick igenom ett publiceringsförbud av Manns roman fram till 1981, eftersom han kände sig förtalad. Christoffer Mellgren står för den nya dramatiseringen av romanen, som drar problematiken konst och politik till sin spets. Vilket pris är Hendrik beredd att betala för sin framgång? En Hitlerhälsning mer eller mindre får det kosta, bara man blir sedd och uppskattad. En pakt med djävulen får det kosta, bara publiken finns där.Björn Kjellman spelar med både illusion och desillusion, drömmar och uppåtslickande och han gör det väl. Ändå får jag ingen riktig kontakt med rollfiguren, det är som om den vacklar än hit och än dit i en balansakt på karriärstegen. Pjäsen innehåller ett slags metateater, här anspelas på teaterhistorisk mark. Tablåer från 30-talet fram till nutid målar fram skeendet med elegans i Ragnar Lyths regi, men psykologiskt brister det och stannar vid yta mer än djup. Det brådskar i uppsättningen och birollerna springer mellan sminklogerna i tidstypiska kreationer. Men det blir ingen riktig gestaltning av maktspelet mellan konsten och politiken. Det stannar vid klichéer. Det är synd, frågeställningarna är ständigt aktuella, till vilket pris låter sig konsten styras och exploateras? Vilken konst rubbar makten eller åtminstone avslöjar den? Vem sponsrar vad?Föreställningen lyfter dock efter paus, med fantasin och leklusten i aktion och spelet lyfter. Men det bränns inte på riktigt och de viktiga frågeställningarna lattjas det lite väl mycket med. Då pjäsen nått fram till nutid har Höfgen utnämnts till chef för Stadsteatern som grädde på moset, eller karriärtoppen rättare sagt. Mer putslustigt än symtomatiskt för problematiken. Vår tid har sin fascism att bekämpa.

Själ till salu

Det bränns inte riktigt, skriver Lisa Berg Ortman om Stockholms stadsteaters uppsättning av Mefisto.