Skogen och dånet från timmerbilarna

Kerstin Ekman är svensk litteraturs suverän. I boken Herrarna i skogen visar hon det än en gång. Den är ett kraftprov av tät kunskap och språklig bärighet. I den binder hon samman litteratur och natur, myter och historia, upplevelse och debatt.
Med klara ögon strövar hon i landskapet och gör poesi av vad hon ser och förnimmer och vision av det som varit och det som väntar. Samtidigt slår hon med full kraft mot den skogsförstörelse industri, politiker och okunniga statstjänstemän ägnat och ägnar sig åt.
Ett botemedel tror hon på: Mer kunskap. För hur ska vi kunna sakna och skydda det vi inte vet finns, frågar hon.

Ner i mossan! Så lyder hennes slagord, när hon tilltalar stavgångarna med näsan i skyn och andra som kräver utsikt, när det är insikt de saknar.
Sitt emblem för vårt förhållande till naturkrafterna har hon lånat ur Eyvind Johnsons roman Hans Nådes tid. Det är en liten människa sittande på ett asplöv. Från denna värld i ständig dallring inbillar hon sig att hon härskar över skapelsen.
Bokens bildmaterial, till stor del hämtat ur gånga tiders skrifter, är lika utsökt som relevant.
Påläst till tänderna i förgånget och närvarande har Kerstin Ekman ställt samman sin bibel om skogen. Den slår allt jag tidigare läst i ämnet på grund av sin bredd och sitt djup och den totala närvaro hennes egen skogsfascination garanterar.
De herrar hon har vid sin sida när hon strövar i landskapet är munkar och vetenskapsmän, litterära gestalter och författare och först och sist hennes man, Börje Frelin.
Två personer i boken har anknytning till Norrköping.
Magnus Orrelius är den ene. Han skrev på 1750-talet ett åttahundrasidigt verk på svenska om djur. Historia animalium heter boken. Religionspamfletter förpassade honom till domstolsskranket men slutligen blev han bokhandlare i Norrköping. Ett par år var han utrikespolitisk redaktör på Norrköpings Tidningar.
Den andre är riksdagsman Karl Starbäck, som var den förste som motionerade om svensk naturskyddslagstiftning. 1909 drevs frågan igenom. Vid Lillån, som förr rann norr om Norrköpings järnvägsstation, spanade han i unga år in florans märkligheter.

Ett material omfångsrikt som Herrarna i skogen - 540 fullmatade sidor med litterär analys, vetenskapliga fakta samt debatt - skulle haft små möjligheter att uppsluka sin läsare om det inte vore för språket. Poesin i uttrycket bär. När balladens Herr Olof rider i sin medeltida skog och dagg driver och rim faller, lyckas Kerstin Ekman suggerera fram stämningar av den skogsskräck som hör Nordens skogar till. Skogsrår och älvor och andra varelser stiger en nära. De ger dödsmärket åt inkräktare. Men till och med skräcken själv, häxan Gryla, som gett namn åt en av de berättelser som återges, blir med tiden ofarliga. På Island ger Gryla i dag julklappar åt snälla barn på samma sätt som illasinnade vättar och dvärgar hos oss övergått i den beskedlige jultomten. Kerstin Ekmans teori är att 1800-talets systematisering av folkliga visor och sagor blev början till slutet för de spökväsen vi befolkat våra skogar med.

Herr Olof fortsätter att rida genom boken och mot slutet jämförs hans öde med det som drabbat unga, friska orienterare, som liksom han drog på sig död i skogarna. I deras fall var det bakterien twar som fällde dem.
Vanvettet i massorienteringar naglas fast med statistik och med ögonblicksbilder av en råbock irrande mellan tävlande och funktionärer. Professorn i skogstaxering, redaktören för tidningen Skogen, Nils-Erik Nilsson, hör till orienterarna, vilket han glatt trumpeterat ut. Det borde han inte gjort. Kerstin Ekman fullkomligt massakrerar honom genom att citera honom och hans lättvindiga argumentation i skogsfrågor. Också Ulrika Messing får varma fiskar, bland annat för att hon öppnade för avverkning i våra urskogsrester. Hela tiden behåller Kerstin Ekman sitt nyktra förhållningssätt, baserat på just kunskap.
Herrarna i skogen innehåller sju långa essäer. Oavbrutet anknyter Kerstin Ekman till skön- och facklitteratur. Hon ger porträtt av sina herrar. Hon borrar i vad de sagt och gjort och skrivit. Hon berättar om fasansfulla jaktmetoder och om doftyxne, blomman som av nåd visat sig för henne. Granen får en egen uppsats liksom katastroferna.
Men alltsammans började när hon var liten hemma i Katrineholm och gick med mamma och farmor i bär- och svampmarker och "skogen sänkte sig ner i mig och blev kvar". Hon drömde om att flyga över ett Europa täckt av skog. Sedan kom vaknätterna när hon hörde timmerbilarna dåna förbi med sina lass från kalhyggena. Då låg hon där och tänkte "på den här boken". Den liknar ingenting hon tidigare skrivit. Ändå är den exakt likadan som allt av hennes hand som tangerat landskapets magi och verklighet. Och språkets musik är förstås oanfrätt. Annars kunde hon inte kunna nämnas bland suveränerna.

Skogen och dånet från timmerbilarna

Idag utkommer Kerstin Ekmans Herrarna i skogen och den liknar ingenting hon skrivit tidigare, hävdar Inger Dahlman, som läst en bok full av kunskap och poesi.