En skönlockig hjälte som dog med stövlarna på. Höljd i blod och ära, med dragen sabel, till tonerna av en glättig marsch. Så ser indiankrigens mytomspunne general Custer ut i den vite mannens koloniala undermedvetna. Hur såg han ut i verkligheten?
I Custers sista strid, en bok som vill vara såväl en heltäckande biografi som en detaljspäckad skildring av drabbningen vid Little Big Horn 1876, gör Tommy Eriksson ett försök att teckna ett sanningsenligare porträtt. Bilden blir mångfacetterad.
Custer var en hårdhudad soldat, förälskad make, fåfäng celebritet, okänslig chef, vänfast kamrat, hänsynslös risktagare.
Allt på en och samma gång.
Fast mer än något annat var han ett villigt redskap för ett av historiens framgångsrikaste folkmord.
Vad som i tiden sågs som "kampen mellan civilisationen och barbariet" framstår i retrospektiv snarare som kampen mellan barbariet och indiankulturerna. Lycksökare invaderar siouxernas heliga berg i jakt på guld.
Kavalleriet begår massakrer maskerade till krigsoperationer. Buffeln utrotas i en hänsynslös ekonomisk krigföring. Indianerna tvingas in i reservat som lika gärna kan kallas för koncentrationsläger. När Custers blårockar så besegras av Sitting Bulls stolta rödskinn vid Little Big Horn blir det en triumf som enbart skyndar på ursprungsbefolkningens slutliga nederlag.
Eriksson lyckas i sin populärt och rappt skrivna bok förmedla allt detta, och samtidigt kittla läsarens håg för äventyr. Må vara att han i skildringen av sista striden ibland förlorar sig i knappologiska enskildheter. Det väsentliga i historien är ju knappast detaljer om sådant som generalens personliga vapenarsenal eller ens om kompaniernas marschrutter. Inte när striden ingick i en strategi för ett helt folks undergång.