Cystisk fibros har fått ett ansikte utåt, vare sig huvudpersonen i filmen Henric De La Cour vill eller inte. Musikern Henric de la Cour gästade Flimmers sista helg, i samband med visningen av dokumentären.
Filmen fokuserar på relationen till sjukdomen – och hur den påverkar familjen och musiken. Den har många djupa dalar, men när räddningen kommer i form av en tablett tvekar Henric att avsluta den. Att hitta en ny identitet i 40-årsåldern, efter att ha levt som om varje dag vore den sista under större delen av sitt liv, kräver tid att tänka om.
– Jag vill inte bli en av er. Vem fan vill ha ett lyckligt slut? säger han i filmen.
Integritet viktigt
Hur han mår i dag vill inte Henric de la Cour berätta under frågestunden efter visningen. Han håller balansen fint, om privatliv och musik.
Karriären och drömmarna om att slå som musiker kommer fram i filmen, men är bara smakfullt insprängt. Vi ser tillräckligt mycket för att möta hela människan men det blir aldrig någon säljfilm för att boosta låtarna.
Relationen till musik är enkel. En livsnödvändighet och ett utlopp för alla känslor sjukdomen och livet skapar. Men också en självklarhet.
– Jag gör inte musik för att skriva av mig, som självhjälp eller så. För mig har det alltid varit lätt att skriva, så det är en naturlig nobrainer att göra det.
Nu när han har en egen studio att jobba i är varje inspelningstillfälle en fest. Det behövs när livet för övrigt inte är så kul, med påtvingade sjukhusvistelser och perioder av djup depression.
– Alltså, jag kommer aldrig att bli folkkär. Det är kanske 100 pandor som märker om jag försvinner, säger Henric efter visningen.
Samtidigt är det ingen tvekan om att han är en av de mest älskade musikerna i Sverige, mycket på grund av sina uttrycksfulla scenframträdanden.
Grät första visningen
Jacob Frössén har även gjort filmen om Olle Ljungström, vilket var en av orsakerna till att de la Cour sa ja till projektet.
– Jag gillar faktiskt Frössén bättre nu, när filmen är klar. Det blir konstigt att hänga med någon till och från i fyra år utan att vara kompisar.
Humorn och ärligheten i deras respektive språk, stärkta av Henrics karisma, gör filmen till en pärla.
Föräldrarnas sorg är vackert skildrad. Mamman berättar öppet om hur hon aldrig kommer över chocken att han är så sjuk. Samtidigt är de så stolta över honom att känslan nästan går att ta på. Trots distansen som sjukdomen har skapat mellan dem.
Henric medger själv i filmen att han skärmade av sig från föräldrarna, eftersom de förknippades med smärtsamma och hatade ritualer under uppväxten.
Under den första visningen grät han själv, tillsammans med publiken.
”Bra för egot”
– Filmen kanske kan vara informativ för någon, jag vet inte. Men den blev fin och betyder mer nu, när den är färdig. Det gör den, säger de la Cour innan han travar i väg med vännen och nöjesjournalisten Fredrik Strage för att hänga på Munken inför lördagens spelning.
De avslutade kvällen på Flimmers avslutningsfest i Värmekyrkan, där Strage var dj.
– Det kommer mer folk när jag spelar nuförtiden och det är bra för egot. Men det går över, säger Henric de la Cour.