Vissa illdåd blir levande historia. Andra förpassas till fotnoterna. Där kan de i lugn och ro falla i glömska medan historiens stora aktörer fortsätter diktera huvudtexten.
I alla fall tills Joe Sacco tar fram ritstiftet och blåser upp den förbisedda notisen till ett seriealbum på 386 sidor.
Efter att ha läst Gaza - fotnoter till ett krig kommer jag inte i första taget att glömma Rafah och Khan Younis. Här begick Israel under Suezkriget 1956 massakrer på civila som gör att orterna förtjänar en plats bredvid Katyn och Srebrenica i mänsklighetens skamvrå. Sammanlagt dödades - sköts och klubbades ihjäl - lika många män som albumet har tecknade sidor.
Någon färdigförpackad historisk sanning presenterar Sacco inte. Han söker med kritiskt sinne efter sanningen, genom efterforskningar och intervjuer med överlevare, och albumet handlar till stor del om det sökandet, som äger rum mitt under den andra intifadans tumult. Så tar serietecknaren själv plats som en karaktär i sitt album, och hans spensliga gestalt och reporterroll gör att jag inte kan låta bli att associera till Hergés seriehjälte. Tintin i Gaza.
Medan Sacco letar efter spår av historien tränger sig samtiden på. Med vägspärrar, dödsskjutningar, bulldozrar som river bostäder. Därigenom kommer historielektionen lika mycket som om det förflutna att kretsa kring kontinuiteten mellan då och nu.
Konsekvent tar Sacco den utsatta människans perspektiv.
I fokus står hon som får sin dörr insparkad, en gevärsmynning riktad mot sig, en kulsvärm i bröstet. Med detaljskarpa, svartvita, ofta filmiska serierutor ger han en övertygande, inkännande och oretuscherad bild av hur Gaza blivit den härd för oförsonlighet det är i dag.