Ytterst handlar Lomjansguten om hur konstnärskap kan bli till förbannelse. Språket är suggestivt. Man vaggas in i folktro och myter medan den råa verklighet, som kan vara ett människoliv, glimtar fram i sagans glipor. Det är 1800-talets mitt. Det är finnskog. Det är nöd. Så får torparpojken Per Jönsson en fiol i händerna. Snart spelar han som näck och djävul och blir den av alla kände Lomjansguten. I hetsiga sekvenser får man följa hans livskurva från ung pojke som ratar barndomstorpet till dödsmärkt åldring som ser sitt eländes liv i vitögat.
Per hamnar i Kristiania, där hans fiolspel får Ole Bull att ta honom under sitt beskydd. Men stadens snäva musikkostym skaver och han ger upp. Blind-Sigri, en purung mästerspelare, kommer i hans väg och med henne kärleken. Men de skiljs och ett mörker övermannar honom. I det dras också hans framtida strävsamma torparhustru in. Drömton delar Lars Anderssons Lomjansguten med Henrik Ibsens drama Peer Gynt. I båda verken finns en människa på väg att dö. Båda har en slarver och avvikare i huvudrollen.
Där Ibsen låter Peer Gynt hjälpa sin mor Åse in i dödens land genom att måla upp de underbaraste scener för henne, står Lomjansguten ensam, hostande och skrämd vid ett träd i skogen. Men slutackordet blir det samma, för också Lomjansguten får hjälp in i evigheten av en anförvant. Det är hans syster som stryker bort hans vånda med sina bara händer.