Mycket beröm har strötts över Maria Kuhlbergs dokumentärfilm Han tror han är bäst och det är i stort sett bara att instämma i lovprisandet även om jag inte kan tänka mig att gå så långt som att utdela högsta betyg som landets största morgontidning gjort.
Utgångsläget för regissören Maria Kuhlberg har varit att försöka återställa lugn och ordning i sin familj. Fejden som pågått mellan hennes morbröder Aldo och Carmine Ingrosso i många år har skapat olustkänslor och hat. Deras ovänskap kulminerade när deras mor skulle begravas och de råkade i regelrätt slagsmål på begravningsbyrån. Det var för 13 år sedan och nu vill Maria Kuhlberg med sin film försöka att få dem att bli sams efter alla trätoår.
Vi får veta att familjen kom från det fattiga efterkrigs-Italien till Sverige i samband med arbetskraftinvandringen därifrån under åren 1947-1957. På grund av bostadsproblem blev de tre barnen (det finns också en syster) utplacerade på barnhem och i fosterhem. Först fem år efter ankomsten till Sverige kunde de flytta in hos föräldrarna.
De båda bröderna gick olika öden till mötes. Carmine blev en strävsam arbetare och fackföreningsman medan Aldo fastnade i drogträsket och blev en återvändande fängelsekund (det är på olika anstalter Maria Kuhlberg träffar honom).
Av de intervjuer som regissören gör med sina morbröder och som utgör stommen i filmen framgår att deras hemförhållanden inte var de bästa och i detta sociala arv kan man finna nyckeln till hur deras liv utvecklats.
Det är starka känslor som kommer till uttryck i filmen och Kuhlberg hanterar sitt material väldigt proffsigt. Sedan kan åtminstone jag tycka att filmen ibland blir för privat och att man känner sig som en snyltare på känslor.
Den som missat filmen på biovisningarna kan trösta sig med att den kommer att visas av SVT söndagen den 27 november.