Tiden är ett hav på en balkong
Fredrik Ekelund är en språkekvilibrist som tror på tungans lust, skriver Jan Karlsson som läst romanen M/S Tiden.
Fredrik Ekelund leker med orden. Hans nya roman M/S Tiden är fylld av både hjärta och intellekt. Foto: CAROLINE ANDERSSON
Foto: Fotograf saknas!
bara stuvarnas och uvarnas). Allt börjar, och slutar kanske, på författarens balkong. Från håll och kanter kommer de gamla arbetskamraterna från hamnen lunkandes till en fyrarätters: sill, gryta, ost, kaka. Öl och Bröndums därtill. Det skall bli en lång kväll på Gamla Väster, i närheten av skolgården där grabbarna som kickar boll numera inte är den vita kulturmedelklassens barn. Douglas nickar till men läsaren är vaken.Och den som händelsevis finner denna roman vara överdrivet utspridd och ofokuserad, eller fylld av megalomani, kan för enkelhetens skull påminnas om Finnegans Wake och Motståndets estetik. Ekelund bröstar upp sig och det gör han förbaskat rätt i.Malmöskildringen - lång och detaljerad - möter allt det andra. Homeros och hans gestalter sjunger medan författarens dekonstruktion - här är varken Barthes eller Derrida död - av den västerländska metafysiken, eller kapitalismen, ogärna svävar på målet. Lingvistik och marxism är knappast oförenliga entiteter. Om den i romanen insprängde och i litteraturhistorien bortglömde Gösta Larsson - född 1898 och uppväxt på Hagagatan, sedermera emigre-
rad till USA och författa-
re till en räcka klart lysande proletärromaner - är en arbetarklassens estetiske försångare så är väl Ekelund snarare dess polyfone körsångare och postmodernistiska uttolkare.I ett samtida Malmö där kulturfolk till höger och vänster, mest vänster förstås, slänger sig med poststrukturalistiska teorier och estetiker är det rätt skojigt att den som särskilt utpekats som presumtiv Sverigedemokrat - minns den långa debatten i Sydsvenskan för två år sedan - också är den som inte bara visar sig vara minst dogmatisk, utan även är den i särklass mest påläste, vare sig det gäller världshistorien (från greker och romare via upplysningstraditionen till Marx och industrialismen, Lenin och kapitalismen och Mao) eller den parisiska perforeringen av traderat idégods. Inte minst äger Ekelund erfarenhet av något snart sagt bortglömt: kroppsarbetet och dess villkor. Hur det känns att lyfta tungt och plötsligt bli vittne till en kamrats död. Om det dagliga slitet och den fackliga organisering och sturskhet som följer på utsugningen. Några skor sig, många skor dem.Det hade krävts en hel bilaga för att sammanfatta anspråken och innebörderna i denna roman. Risken är dock stor att allmänjournalistiken i så fall ensidigt fixerat dialekten och på kuppen sumpat dialektiken. Radikalt annorlunda uttryckt tenderar historielektionen att skymma historierna - en mera förslagen författare hade av alla dessa människoöden kunnat skapa en sisådär sju romaner. Stoffet rikt, nästan outtömligt, begränsningen obefintlig, Bonniers annars så stränga redaktörer förmodligen på semester.Det finns ett maniskt drag i Ekelunds roman, ett ord- och språklekande som placerar självaste salig Povel Ramel i bakvatten. En vig låghet som skänker kontrast åt de framvällande föreläsningarna om världens ve och orättvisor. Ekelund är en språk-
ekvilibrist som i likhet med förebilden Rabelais tror på tungans lust och munnens must, om än - i takt med textens sjok - allt mindre på Mao och Myrdal. För att bara ta ett exempel bland många är skildringen från Paris, och mötet med just Jan Myrdal och Gun Kessle, så isande otäckt att det farofyllda arbetet i Malmö hamn framstår som rena rama sinekuren. Kanhända är det en vilsen roman, alltför godtyckligt komponerad, men en text - och då avses inte vil-
ken ordmassa som helst - så fylld av hjärta och intellekt och skuggade anekdoter att den besegrar även den mottagare som aldrig varit påtänkt för medlemskap i vare sig Hamnarbetarförbundet eller golfklubben.
Litteratur
FREDRIK EKELUNDM/S TidenAlbert Bonniers Förlag
Så jobbar vi med nyheter