Två rader rap som säger det mesta
Sillstryparn. Träd, gräs och stenar och Blå Tåget. Med pekpinnar, intellektualism och texter som påminde om plakatpoesi. Allt som jag var övertygad om att rocken inte skulle vara. Men det var innan jag hört Bob Dylan. Och Public Enemy.
Det är omöjligt att beskriva hur Chuck D rappar. Han har en rytm och en tyngd som ett rusande godståg. Låtar som 911 is a joke och Fight the power får all sin kraft från den mörka rösten, från rhymes som slår som knytnävar, som trumslag, BOM!BOM!BOM! De studsar över beatsen, går inte att hejda. Det går inte att göra det bättre.
Tre minuter in i Fight the power, det sista spåret på Public Enemys tredje skiva Fear of a black planet, kommer raderna som fortfarande rubbar min värld:
"Elvis was a hero to most, but he (Chuck D:s rap lagd över en hård trumtakt, orden kommer med en sån kraft att de på egen hand tycks kunna rasera de lögner han upptäckt) "Elvis was a hero to most, but he (Elvis, den vite amerikanens halvgud, Las Vegas-ikonen, Nixon-anhängaren) "Elvis was a hero to most, but he never meant shit to me!"
På två rader lyckas Mista Chuck säga allt det som punken behövde flera år för att formulera. Två rader som säger att den tradition som åberopas i CNN och MTV, de värderingar experterna stödjer sig på när de ritar upp "vår" historia, inte är hans. Vinnarna, oberoende om de är fältherrar eller skivbolagsdirektörer, skriver historien. Och den är full av glipor och konstruktioner.
Chuck D vill berätta om nåt annat. Om att USA inte började med Columbus, att den moderna musiken inte skapades av Elvis Presley och att George W Bush inte är din vän.
Elvis Presley är en av mina hjältar, men det förändrar ingenting. För de där två raderna är en murbräcka, en uppmaning att tänka själv. Att rycka på axlarna och säga: Jag hör vad ni skriker, jag förstår vad ni vill. Men jag håller inte med.
Så jobbar vi med nyheter