Ur tragikens trasor reser sig gycklaren
Scenografen Gunilla Norlund har även lappat ihop Jianu Iancus kostym, tättsittande jacka och byxa. Hatten är snipig frampå, med bjällra. Riksteatern turnerar land och rike runt med Gycklarens födelse av Dario Fo, italiensk skådespelare och dramatiker, en nobelpristagare som föredrar gatans scen framför salongens. I går kväll gästade enmansföreställningen Norrköping och Kulturkammaren.
Gycklaren kan sina tricks, han trollar och jonglerar för pengar. När en rik åskådare vägrar skänka en slant, svarar gycklaren med att berätta sitt livs historia för publiken. Han slet på åkern som alla andra, försörjde knappt sin lilla familj. En dag fann han ett stenröse, som ingen ägde. Med svett och möda förvandlade han det till en trädgård som gav rika skördar. Traktens rike patron ville ha trädgården och tog till allt grövre metoder. Så gick det som det gick.
Den italienska ordrikedomen flödar som alltid över i Dario Fos berättelse. Översättningen har gjorts i två steg, först till svenska och sedan till tyst teater, alltså teater som spelas på teckenspråk. Det är nämligen Riksteaterns teckenspråksensemble vid namn Tyst teater som står för uppsättningen.
Skådespelaren Jianu Iancu har ett minst sagt svettigt jobb, i regissören Peter Amoghlis tolkning tycks varje detalj tvunget berättas, varje omtalad person gestaltas och förvandlas till tecken.
Tecken och tecken förresten, här är det allmängiltiga, bildskapande gester, som gäller, inte specialiserat teckenspråk. Där är fete patron, där är söta frun, där är våldtäkten, där dör sonen. Och är inte italienskan just ett språk fyllt av gester? Det är omständligt, men kongenialt.
Tragiken fullbordad, livet söndertrasat, då sker undret; Gycklarens födelse. Guds gåva till den lilla människan.
Så jobbar vi med nyheter