Uträknat och avvägt av Lars Kleen
Det nästan 40 meter långa verket Rep från 1994-95, byggt till ett laboratorium i Lund, presenteras endast med en modell och några minutiöst utarbetade ritningar. Det är som om varje verk i utställningen på ett liknande sätt är noga uträknat enligt fysikaliska formler och matematiskt avvägda proportioner, och sedan uppfört efter ett exakt schema. Vajrar, träbjälkar, tegelstenar, rep och järnställningar bildar komplicerade system som i sin exakthet och överväldigande storlek är såväl skrämmande som fascinerande. Samtidigt som de får betraktaren att rygga tillbaka lockar de till att komma närmare och beskåda skulpturen ur varenda vinkel.
Verket Däck: höga torn av stålnät skirt som spindelväv växer likt skyskrapor upp ur ett kolsvart motorvägslandskap av sönderskurna bildäck. Som fingrar sträcker sig de däckbeklädda grenarna i underredet fram mot betraktaren. Trots de iskalla, döda materialen är det som om verket lever och rör sig.
I Fönster utspelas ännu tydligare kampen mellan det okontrollerade, organiska och det artificiella, av människan konstruerade. Ur sprickorna i en komposition av tegel, träbjälkar och fönster med trasigt glas skjuter vildvuxna grenar upp och slingrar sig runt högen av bråte. Den ursprungliga byggnaden har fallit samman, det naturliga, levande växer sig ohämmat allt större och brer ut sig över katastrofområdet.
Det som till en början ser ut som högar med skräp är alltså rationella strukturer. Brutala och välorganiserade, som maskiner men utan egentliga funktioner eller syften. Mot dessa urbana, destruktiva skapelser ställs en slags ursprunglig, oberäknelig kraft som manifesterar sig i en virvlande rörelse i verket Hand, en ologisk tegelstenskonstruktion i Hörn eller underliga betongkorvar som sprider ut sig över cementblandarställningen i Betong.
I Obs-cell från 1976 finns den levande kraften som en kuslig, klaustrofobisk känsla. Verket föreställer en hiss som fastnat mellan två våningar; hissen är egentligen en så kallad observationscell och omsluten av järngaller. Den rymmer endast en liten hård säng, gallerdörren är försedd med ett lås. Här blir man dubbelt instängd i det lilla rummet i den stora hisstrumman men systemet är ändå inte slutet: man kan iaktta världen genom det rutiga gallermönstret och själv bli betraktad utifrån.
Är det en bild av hur människan konstruerar en verklighet för att skapa trygghet och sammanhang, men till slut bara låser in sig själv?
Snarare reflekterar Lars Kleen i science fiction-anda över mötet mellan materialitet och känsla. Han tar hela rummet i besittning och låter verken växa, på höjden, på bredden, på djupet. Var slutar konstruktionen och var börjar det växa av sig självt? Bara man själv har nyckeln till de låsta strukturer man skapar, verkar han vilja säga. Under ytan av en tillsynes ödesmättad tillvaro där varje detalj är på plats formligen myllrar det.
Så jobbar vi med nyheter