Varje låt är som en liten novell

Varje låt är en liten novell, doftandes av såväl vemod som berättarglädje. Men det är inte bara texterna, utan även sättet på vilket de levereras. Norlin kan i ena stunden låta rösten vara inbjudande intim, för att i nästa förvandla stämman till kyligt monotom. Det finns så många nyanser och växlingar i hennes tonfall och tilltal. Därför är det tråkigt att det instrumentella arrangemanget något av dränker orden i låtar som 2008 och X telling me about the loss of something dear, at age 16. Med ens försvinner mycket av tuggmotståndet och det blir ganska intetsägande för mig som inte är något inbitet fan. Hängivna fans utgör dock ingen bristvara denna onsdagskväll. Debutens indiepoppiga sound har mognat till stundtals orkestrala låtar, men det utan att bångstyrigheten förlorats på vägen. Bandet är samspelt och ljudbilden bred. Nyanser finns det gott om även här. Gitarrerna kan förefalla oskyldigt klinkandes, för att sedan övergå i ett dån med eftertryck. Norlins yviga ryckande gester, som stundtals ser nästan okontrollerade ut, är riktigt charmiga. Och när den sammanpressade munnen spricker upp i ett stort leende är det som att träffas av en våg av värme. Personligen tycker jag att de avskalade, nakna låtarna är de bästa. Så som Parenting never ends och ljuvliga Arjeplog. Här får rösten stå för känslorna och publiken för beundran.

Varje låt är som en liten novell

En av Hello Saferides största behållningar är utan tvekan Annika Norlins texter. Hon kan verkligen konsten att gå från det lilla till det stora i samma formulering.