Wadling tar hjälp av popeliten

Det var visserligen inte Freddie Wadlings egen, utan skivbolagets, idé att han skulle låta Peter LeMarc, Stina Nordenstam, Anna Ternheim och Tomas Andersson Wij specialskriva låtar till sin sjätte soloplatta. Men han är tacksam över att han fick chansen.- Jag tycker om att jobba med nya människor, man får större förståelse för annan musik. Sen finns det så oerhört många duktiga artister också. Jag lär mig något av dem hela tiden, säger han och tar en klunk av whiskyn som han beställt i hotellbaren på Rival.Trotsar scenskräcken
Han är i Stockholm för att lansera dubbelalbumet The dark flower (Den mörka blomman). En skiva som paradoxalt nog inte känns så aktuell för honom, eftersom han den senaste tiden lagt störst kraft på att spela in två plattor med sitt gamla band Blue for two, samt stått på scenen i Edgar Allan Poe-kabarén Korpen på Göteborgs stadsteater.- Men jag kommer väl att vänja mig vid materialet när jag åker ut på turné. Det ska bli kul att möta publiken, trots min scenskräck, säger han.Beundrar de yngre
Albumet, som är uppdelat på en svensk och en engelsk del, innehåller flera duetter, bland annat med Magnus Carlson från Weeping Willows, Tiny-sångerskan Ellekari Larsson och Meja. På Polarprisutdelningen i somras uppträdde Freddie Wadling med Kleerup och Titiyo. Han trivs i de yngre artisternas sällskap.- De är så smarta, mycket mer begåvade än jag var i den åldern. Jag började med punk för att man inte behövde kunna spela. Jag har egentligen aldrig varit någon bra musiker, säger han och tillägger:- Meja och jag har snackat om att jobba ihop i många år. Likadant med Kleerup, det kommer att bli någonting så småningom.Självkritisk
Självkritiken återkommer under samtalet. Freddie Wadling kan omöjligt förstå att han av flera namnkunniga musikjournalister anses ha Sveriges bästa rockröst.- Jag tycker den låter för jävligt. Jag lyssnar aldrig på mina egna skivor, det är för smärtsamt, mumlar han.Han påpekar även att han är en dålig förhandlare. The dark flower (Den mörka blomman) är den sista plattan han gör för skivbolaget Emi efter ett par kaotiska år.- Den är en kompromiss. Jag ville göra ett engelskt album, men skivbolaget tyckte att jag skulle fortsätta i samma spår som det förra.- Varför den kom att heta The dark flower vet jag faktiskt inte. Vi hade kommit överens om Här slutar kartan, men de ändrade titeln utan att meddela mig. Jag är alltid den som får reda på saker och ting sist.Trots detta har han aldrig drämt näven i bordet.- Jag bråkar inte med folk i onödan. Det gäller ju att överleva också, säger han.Lever för dagen
Om Freddie Wadling själv fick välja skulle han göra mer av den musik som återfinns på den engelska sidan av skivan, långa psykedeliska låtar. Visklassikerna och psalmerna som gjorde honom folklig för några år sedan var bara ett nödvändigt ont för att skramla ihop pengar till hyran.- Det får vara nog med sånt nu, inga fler psalmer. Nej för fasen, jag är ju gammal punkare, utbrister han.Men några nya punklåtar lär det inte heller bli. Det är inte fysiskt möjligt menar Freddie Wadling, eftersom han sitter ner under sina konserter. Han lider sedan en tid av lungsjukdomen kol. Dessutom av en ryggskada från barndomen.- Jag kan bara ta tre-fyra steg, sen måste jag sätta mig. Det är en smärta du inte kan föreställa dig, men jag försöker att inte tänka på det och leva för dagen, säger han och ler försiktigt.20 februari spelar han på Garden i Linköping.

Wadling tar hjälp av popeliten

Gästlistan på hans nya skiva är full av heta popnamn. Och punkfarbrorn Freddie Wadling har fler gränsöverskridande samarbeten på gång. - Jag kommer att göra något med Kleerup, säger han.