Zarathustras fader en tänkare i tiden

Friedrich Nietzsche var en man med många ansikten, många masker. I ena stunden en överspänd omvandlare av värden, frammanande blonda bestar, i nästa ett finkalibrerat instrument för filosofiska och psykologiska precisionsarbeten. Samtidigt förkunnaren av övermänniskan och ett svart hål i utvecklingsoptimismens kosmos.

I den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens initierade och uppslagsrika bok Nietzsche & det moderna ställs tänkaren med den yviga mustaschen i relief mot den debatt om samtiden och det moderna som rasade under hans fin-de-siècle, och som rasar vidare i våra postmoderna tider. Berg Eriksen visar inledningsvis att den solitära filosofen inte var en lika överraskande blixt från klar himmel som han själv ville påskina, utan att hans tankar spirade ur en modern mentalitet präglad av värdeförlust. Men det moderna är ett mångtydigt begrepp och står här i minst lika hög grad för den teknologiska och nyttoinriktade framstegstro som Nietzsche så starkt vämjdes av - också det ett tidstypiskt drag.

Ett av bokens ärenden är att skildra hur Nietzsches tankar kom att reflekteras av senare tänkare, och på så vis lysa igenom i den moderna idédebatten. Denna påverkan har inte sällan gått till så att en filosof eller författare tagit fasta på en aspekt av Nietzsches paradoxala väv av aforismer och utnyttjat den för egna syften. Symptomatiskt är att Zarathustras skapare på ett avgörande sätt influerade såväl Georges Sorels kollektivistiska våldsromantik som Hermann Hesses pacifistiska individualism. Till klubben hör också namn som Freud, Musil och Heidegger.

I centrum för undersökningen står spänningen mellan å ena sidan den nihilistiska kritiken av begrepp som sanning och moral, å andra sidan ansträngningen att i grundlösheten hitta en grund att stå på, att överskrida nihilismen och "dikta sig ur det tomrum som Gud lämnat efter sig". Här blir Nietzsches relevans inte bara för det moderna utan också för det postmoderna - till exempel för Foucault och Baudrillard - uppenbar. Berg Eriksen konstaterar: "mycket av det som sägs av samtidens stora dekonstruktionsprofeter står redan att läsa hos Nietzsche".

Författarens egen inställning till postmodernismen är ambivalent. I långa stycken delar han dess synsätt, vilket bland annat kommer till uttryck i utfall mot "den metafysiska traditionen" och "det cartesianska subjektet". Men när postmodernismen slår över i hållningslöshet och narcissism drar han öronen åt sig, kallar den för "tunnast tänkbara soppa" och ställer frågan: "Kan en karneval vara ett hot mot den bestående oordningen?" Något alternativ till anarkin presenterar han dock inte, och kan kanske inte heller så göra eftersom han tycks acceptera som en grundsats att alla värden flyter.