Elisabeth Ubbe inledde sitt yrkesliv som barnmorska. Därefter utbildade hon sig till journalist och fotograf där hon bland annat arbetat på New York Times. Hennes arbete har främst fokuserat på maktfrågor som rör kvinnor och genom åren har hennes utställningar ofta visat upp starka bilder på könsstympade kvinnor, eller kvinnor som ammar.
– Jag rör mig mycket kring maktfrågor i min konst och försöker omskapa bilden av kvinnor i media och konst. Jag vill gärna vända på perspektiv, säger hon.
"Dickpics" innebär att män oinbjudet skickar bilder på sina könsorgan till ofrivilliga mottagare. För några år sedan blev hon bekant med fenomenet på ett mer personligt plan då hennes dotter blivit mottagare av den typen av bilder på en dejtingsajt.
– Jag blev jättearg och undrade vad det är för fel på folk? Jag blev verkligen ursinnig.
Genom det föddes idén till utställningen "Motstånd – Still Dick". Här vill hon göra "konstnärligt motstånd" mot den formen av patriarkalt förtryck. I utställningen har hon låtit placera penisar på otippade ställen, som till exempel i ett smyckeskrin för barn, i ett durkslag eller i en svampskog.
– Dickpics har ingenting med sex att göra, det handlar om makten över den egna sfären, säger hon.
– Jag ville ta tillbaka makten och på ett väldigt pedagogiskt sätt visa var snoppar inte ska vara. Penisarna i bilderna framstår som malplacerade, ibland till och med sorgliga och gör upp med den känsla av grovhet och chock som en oönskad dickpic kan orsaka hos mottagaren.
När den kommande utställningen skulle skapas stötte hon på många olika och väldigt starka känslor.
– Vanligtvis vill jag veta vad den jag fotograferar vill, och försöker tolka personen. Men i den här situationen skulle de manliga modellerna inte få bestämma någonting. Om jag ville att någon modell skulle ligga med en bordsskiva på magen, få stånd och kika upp på en skål med citroner, då skulle han göra det.
Hon förklarar att processen som började i ursinne, senare ledde till samarbete och slutligen till försoning.
– Jag insåg att om jag skulle få männen att göra det här måste de lita på mig. Jag insåg snabbt att jag inte kunde gå runt och behandla männen som objekt och till slut blev det ett väldigt fint samarbete, säger hon och fortsätter:
– Jag är inte dum, men jag var skitförbannad. Nu har jag mognat. Samarbetet med modellerna visar att det finns fler män som är schyssta, som vill samma som jag – att vi inte ska kränka varandras kroppar och gränser. Jag vill hylla de goda männen.
Elisabeth Ubbe är väl medveten om att utställningen kommer skapa starka känslor, och kanske till och med obehag för vissa besökare.
– Men den känslan är inte farlig, det är mer farligt om vi inte pratar om det här. Och om jag, genom konsten, har en chans genom att kunna påverka samtal och skapa medvetenhet är det helt underbart.
Hur har reaktionerna varit hos besökarna?
– Folk kommer oftast in och blir lite förskräckta till en början. Sen börjar kvinnorna och flickorna skratta – inte alltid glatt men ofta förlösande på något sätt. Sen kommer samtalen och ofta kan de dela erfarenheter kring ämnet.
– Många män däremot tycker det är onödigt och dumt, åtminstone till en början. Men sen när de får höra att deras vänner, fruar, flickvänner och döttrar kan ha fått sånt här skickat till sig blir det annorlunda. Jag hoppas att utställningen kan generera viktiga samtal, även bland männen.