Alice Liddell (längst till höger) tillsammans med sina systrar Edith och Lorina 1859.
Essä
Under en “gyllene eftermiddag” den 4 juli 1862 gav sig matematikern Charles Dodgson och hans vän pastorn Robinson Duckworth sig av på en båttur uppför Themsen. Som sällskap hade de tre små flickor, döttrar till Carrolls chef Henry Liddell, rektor för Christ Church College i Oxford. Under roddturen berättade Dodgons en egendomlig historia för de tre systrarna, en saga om flickan Alices äventyr i underjorden. Hennes namn lånande förstås på Carrolls favorit bland dem, lilla åttaåriga Alice som blev så förtjust i hans berättelse att hon bad honom skriva ner den. Två år senare fick Alice läsa det som kom att bli Dodgons genombrott som författare under pseudonymen Lewis Carroll. ”Alice i Underlandet” (1865) blev en av de främsta och mest lästa barnböckerna som skrivits.
Det var inte första gången Carroll fick ta med sig paret Liddells barn på äventyr. Redan på 1850-talet fotograferade han dem frekvent, i synnerhet Alice. Hon är helt klart förebilden för hans egen Alice, men han inspirerades också av William Mees kärleksdikt “Alice Gray” (1855) och Charles Lambs drömska essä “Dream-Children: A Reveiere” (1823) där en flicka vid namn Alice förekommer. Dessa verk bidrog till att skapa den viktorianska erans (1837–1901) romantiska och oskuldsfulla och samtidigt motsägelsefullt nog erotiskt laddade syn på det lilla barnet.
Alice Liddell 1860.
George MacDonald någon gång under 1860-talet.
Carroll influerades också av sin skotske vän och mentor George MacDonald som med sina mystiska sagor kom att bli en viktig förebild för senare författare i fantasigenren som J. R. R. Tolkien och C. S. Lewis. Han kontaktade också den populäre barnboksillustratören John Tenniel som älskade historien så mycket att han omgående bildsatte den.
Den vita kaninen i Lewis Carrolls "Alice i Underlandet" (1865). Illustration av John Tenniel.
Alice dricker en magisk dryck i Lewis Carrolls "Alice i Underlandet" (1865). Illustration av John Tenniel.
Vi kan den underliga historien på ett ungefär. Den sjuåriga flickan Alice har tråkigt och sitter och surar vid flodbanken när hon plötsligt får syn på en talande vit kanin klädd som en engelsk gentleman med ett fickur i västfickan och allt. Nyfiken följer hon efter kaninen ner i ett hål genom vilket hon senare faller ner i en hall omgiven av låsta dörrar. Här börjar ett första mysterium och många i den underjordiska värld till vilken hon har kommit. Här finns magiska drycker och svampar och Alice möter en rad talande djur, som en mus, en ödla, en rökande larv, en hummer, en anka, en sköldpadda och en dront (!) samt Påskharen och den ironiskt flinande Chesire-katten. Dessutom råkar hon på den galne Hattmakaren och levande spelkort.
Alice (Alice Liddell) möter Dronten (Lewis Carroll) i "Alice i Underlandet" (1865). Illustration av John Tenniel.
Carroll skapade en helt egen värld av personliga symboler och referenser till riktiga personer. Alice var förstås Alice Liddell, han själv var dronten, ankan var vännen Duckworth, ödlan var premiärministern Benjamin Disraeli, Hattmakaren var Theophilus Carter, en känd möbelhandlare i Oxford, och sköldpaddan konstkritikern John Ruskin.
Den galne hattmakaren och Påskharen på teparty. Illustration av Charles Robinson från 1907.
Chesire-katten. Illustration av John Tenniel från 1865.
“Alice i Underlandet” kan ses som en stor parodisk ordlek. Carrolls språk inger en känsla av att ordens meningar suddas ut i rent nonsens. På så vis utvecklade matematikern tidens barnböcker, han sätter språket före vetenskapen och understryker dess betydelse för vår självförståelse. Han rör sig också över språkgränserna och låter engelskan på ett subtilt vis blanda sig med franska, latin och klassisk grekiska.
Lewis Carroll 18557.
Men matematiken och logiken har också stor betydelse i Carrolls berättelse, han var en betydande matematiker som skrev ett dussintal böcker om geometri och matematisk logik. På ett sinnrikt vis gömmer han matematiska och logiska gåtor i barnboken för att driva med och parodiera sin samtids matematiska forskning. Underlandet följer sina egna regler som inte är de samma som våra. Alice söker hela tiden en ordning i den märkliga värld hon hade kommit till, på samma vis sökte Carroll som matematiker förstå sin egen värld när tidens nya upptäckter i geometrin gjorde den alltmer obegriplig för honom själv.
Lewis Carroll 1856.
Språkets vaghet och instabilitet och Alices (och vår) upplevelse av Underlandets absurditet förmedlar en känsla av motsägelsefullhet, en nihilistisk saga med existentialistiska undertoner, den är vild, fantastisk och alldeles omöjlig. Kanske var det just därför Carrolls berättelse vann kritikernas hjärta, bland beundrarna fanns den irländske författaren Oscar Wilde och inte minst drottning Viktoria själv. Carroll visade att barnlitteraturen kunde vara underhållande snarare än undervisande och det undermedvetna draget “Alice i Underlandet” kom att inspirera surrealistiska författare som André Breton och modernister som James Joyce.
Carroll bildade aldrig någon egen familj och levde på så vis ett för tiden okonventionellt liv. Han kom från en högkyrklig bakgrund och förväntades likt sin far bli präst, men valde i stället en akademisk bana som matematiker. Carroll var tämligen konservativ i religiösa och politiska frågor och imponerades av aristokrater och såg ner på alla andra. Hans person har beskrivits som stram, blyg och drömsk och Carrolls djupa tro gjorde att han ständigt uppfattade sig som syndfull och förtappad.
Lewis Carroll rengör ett kameraobjektiv. Bild från 1863.
Som amatörfotograf tog Carroll tusentals bilder på landskap, dockor, hundar, statyer, målningar och träd, liksom porträtt på män (exempelvis celebriteter som Lord Salisbury och Alfred Tennyson), kvinnor, pojkar och framför allt små flickor. Alice Liddell tycks ha varit favoritobjekten, gärna naken i solskenet i hennes familjs trädgård.
Alice Liddell 1858.
I våra dagar har de spekulerats kring om Carrolls stora intresse för flickor var av sexuell karaktär, både som bildkonstnär och fotograf var hans motiv just ofta nakna småflickor. Det har förstås också ställt frågor kring ”Alice i Underlandet”, är sagan i själva verket i freudiansk mening en bisarr sexuell fantasi från det mörka undermedvetna?
Beatrice Hatch var en av de flickor som Lewis Carroll fotograferade naken. Den här färglagda bilden är från 1863 på den då sjuåriga Hatch.
Själv hävdade han att hans intresse var rent estetiskt, för återigen, det fanns en slags barnkult under den här perioden i England där barnet uppfattades som något rent och oskuldsfullt och Carroll var knappast ensam om att måla och fota nakna barn, de var exempelvis ett vanligt motiv på tidens julkort. Samtidigt är den Viktorianska eran dubbel i sin natur, i idealiseringen av barnet finns också en egendomlig erotisk laddning riktad mot det förhöjda. Det har hur som helst visat sig att även om Carroll aldrig gifte sig så hade han flera relationer med vuxna kvinnor som för den tidens moral inte passade att göras offentliga.
Lewis Carrolls bok "Alice i Underlandet" (1865) fick ett enormt kulturellt inflytande och inspirerade också till bildkonst. Här är George Dunlop Leslies målning "Alice i Underlandet" från 1879.
“Alice i Underlandet” har dramatiserats, musiksatts, filmatiserats och parodierats otaliga gånger, redan 1886 sattes berättelsen upp som musikteater på West End av Henry Savile Clark och Walter Slaughter och den tolvåriga Phoebe Carlo skådespelerskan handplockades av Carroll själv för rollen. Redan 1903 kom Cecil Hepwort och Percy Stows filmatisering av Carrolls berättelse, annars är Walt Disneys tecknade version från 1951 och Tim Burtons tvåfaldigt Oscarsbelönade spelfilm från 2010 mest omtalade.
Walt Disney spelade in en tecknad filmversion av "Alice i Underlandet" 1951.
Carrolls verk lade grunden för en hel industri av temaparker, leksaker och kostymer (också av ekivokt slag) och Alice, den oförfärade, modiga och ordentliga flickan har varit förebild för en rad hjältinnor inom litteraturen och filmen.
I kväll är det premiär för ”Alice i Underlandet” på Kvartersteatern i Norrköping.