Stewart Brand 2020.
“Informationen vill vara fri…”
Den amerikanske författaren Stewart Brand myntade uttrycket på en konferens för hackare 1984 och det blev en slogan för de unga programmerare och datorentusiaster som såg framtiden i den nya digitala tekniken. Tidigt, mycket tidigt, anade Brand den frigörande potentialen i datoråldern. Redan 1968 presenterade han en framtid med e-post och ett globalt informationsnätverk (internet) och tänkte sig att det skulle hjälpa oss att omforma den mänskliga tillvaron mot en större frihet och mer demokrati, ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle.
Den visionäre Brand var en del av 60-talets amerikanska motkultur och en ung man som blev en del av den rörelsen var den sällsamme William Gibson. Född 1948 hade han vuxit upp i småstäder belägna i Appalachernas skugga. Dit hade moderniteten knapp nått ännu och det som visades av den möttes med största misstänksamhet. Hans jämnåriga hängde i kyrkan eller på idrottsplanerna, Gibson själv upplevde sig vara i konstant exil och sökte sitt hem i litteraturen. I synnerhet älskade han framtidsskildringar, alla de hypermoderna drömmar som var något helt annat än den lummiga och bakåtsträvande amerikanska landsbygden. Gibson ville bli författare och upptäckte i tonåren beatlitteraturens giganter, Allen Ginsberg, Jack Kerouac, William S. Burroughs och Henry Miller, som bohemiskt utforskade fritt andligt sökande och sexuell frihet och tog avstånd från rikedom och tillväxthets, det som lade grunden för hippiekulturen.
Blyg och tafflig presterade Gibson dåligt i studierna. Som tonåring hoppade han av skolan och drog på egen hand iväg till Europa för att får uppleva den “gamla världen”. Han hamnade till slut i den sexuella revolutionens Kalifornien där levde livet när han “lägrade hippiebrudar och bolmade hasch”. Gibson var 19 år gammal när han riskerade att skickas i väg till kriget i Vietnam, så han satte sig bussen mot Kanada och har sedan dess aldrig flyttat tillbaka till hemlandet.
I Vancouver levde Gibson först på gatan, men trivdes inte alls i sällskap med de andra amerikanska vapenvägrarna. De led ofta av djupa depressioner och svåra narkotikamissbruk. Ändå försörjde han sig snart själv på att sälja lagliga droger.
Vartefter började Gibson studera engelska och litteratur på universitetet. Där kom han i kontakt med tidens postmoderna tänkare och teorier med analyser om att vår tid präglas av splittring och uppluckring, allting flyter och alla gränser överskrids som följd av massmedias ökade inflytande och informationssamhällets framväxt. De stora berättelser som religionen, ideologierna och vetenskapen har erbjudit ersätts nu av allt mindre och skiftande kulturer och verklighetsuppfattningar som hela tiden krockar och konvergerar. Vi lever i en nihilistisk tid där alla föreställningar om framsteg, objektivitet och förnuft överges när allt uppfattas som relativt och subjektiv. Parodin, satiren och självupptagenheten är det vi älskar.
Snart inledde Gibson sitt eget säregna författarskap. Han uppfattade att samtidens science fiction och framtidsskildringar hade militaristiska och fascistiska undertoner och ville erbjuda något annat, litteraturens postmoderna motsvarighet till det sena 70-talets anarkistiska punkrörelse. Gibson började litterärt utforska en nära framtid där människan våldsamt omstöpts av den nya datorteknologin och hans stil kom att kallas “cyberpunk”.
En tidig novell är “Johnny Mnemonic” (1981) som skildrar hur människan har inplanterade datorer i hjärnan genom vilka de kan ansluta till “Matrisen” (“The Matrix”!), ett enormt globalt nätverk som utgör en parallell verklighet. Det fria informationsflödet som finns där försöker multinationella bolag och rena brottssyndikat få kontroll över. Berättelsen blev 1995 en storfilm i Robert Longos regi och med Keanu Reeves i huvudrollen.
Genombrottsnovellen “Isens hjärta” publicerades året därpå. Den utspelar sig bland framtida hackare som använder sig av “isbrytare”, särskilda spionprogram, för att kunna ta sig in i storföretagens datorsystem och kommer över hemlig och värdefull information.
Susanne Ussing visar sitt koncept "cyberspace" på Statens Museum for Kunst 2015.
För oss i dag är det här vardagsmat, men det var det knappast för gemene man i början av 80-talet. Gibson kallade den digitala verkligheten för “cyberspace”, “cyberrymd”. Själva ordet användes först av det danska konstnärsparet Susanne Ussing och Carsten Hoff som skapade installationer med en slags öppna fysiska system med rum som förändrades beroende på människors rörelser och vilja, ett sätt att skapa en mer levande och dynamisk arkitektur i kontrast till tidens rigida funktionalism och brutalism.
Föreställningen om en alternativ verklighet av det slag Gibson skisserade har funnits länge. Sedan antiken har man inom konsten försökt “lura” ögat, att se bilder som egentligen inte är där. Den atenske filosofen Platon beskrev till och med att vi lever i en slags skenverklighet när vi ännu inte förstått de idéer som egentligen utgör tillvaron. Omkring 1 300 år senare lekte den franske tänkaren René Descartes med tanken om att vi skulle kunna vara uppkopplade mot en falsk verklighet, en slags simulation och den idén har sedan följt diskussionerna och analyserna om digitalisering och artificiell intelligens.
Även om hackare som fenomen kan spåras tillbaka till 40-talet och man talat om dem sedan 60-talet så var det först i början av 80-talet som deras kultur började ta form. Unga nördar som använde sig av sina hemdatorer och telefonmodem för att röra sig obehindrat i världens alla datorsystem och “göra informationen fri”.
William Gibsons "Neuromancer" (1984) och uppföljare finns att fynda i en volym på årets bokrea.
Motiv och karaktärer från Gibsons tidiga noveller återfanns sedan i hans klassiska och prisade debutroman “Neuromancer” från 1984, en dystopi av ett helt annat slag än George Orwells ”1984” (1948).
Gibson för oss “fram” till det dystra 2020-talet (!). Historien tar sin början när den före detta hackaren Henry Dorsett Case har begivit sig till den japanska staden Chiba i ett försök att bli återuppkopplad till den virtuella verkligheten “Matrisen”, som han inte längre har tillgång till. Case blev påkommen när han försökte stjäla information från sin tidigare arbetsgivare och straffades genom att få sitt nervsystem förstört, för det är som bekant genom hjärnan människorna kopplar upp sig mot det globala nätverket.
Han kommer i kontakt med den mystiske Armitage som erbjuder Case att återställa hans hjärnfunktioner ifall han hjälper till att finna en artificiell intelligens som gömmer sig i matrisen. Det rör sig om Neuromancer, en helt digital livsform som organiskt tycks ha vuxit fram i informationsbruset, ett medvetande som är summan av all data som finns. Gibson ger en smärtsamt vacker poetisk bild av en perfekt organisms tragedi, ensam och trånande letar den efter signaler från världsrymden i en hopplös förhoppning om att finna sin like.
Gibson har kallats science fiction-litteraturens Raymond Chandler, hans historier är lika hårdkokta film noir-visioner som utspelar sig i dunkla och våldsamma framtider. Tidigt kom han att jämföras med den äldre kollegan Philip K. Dick som i sin berömda roman “Androidens drömmar” från 1968 (ännu mer känd i Ridley Scotts filmatisering “Blade Runner” (1982)) som på samma vis använder de hårdkokta deckarnas stämningar för att berätta om den artificiella intelligensens fenomen. Litterärt sett påminner också “Neuromancer” om den klassiska gotiska skräckberättelsen, den vida och labyrintiska digitala verkligheten blir fasansfullt obegriplig och oförutsägbar.
Men Gibsons roman är mycket mer än så. Själv har han beskrivit sig som en slags surrealistisk naturalist, han gör exakta observationer om sin samtid och förhöjer sedan dess tendenser i fascinerande och ypperligt profetiska framtidsvisioner. “Neuromancer” är på så vis en arketypisk historia, en slags mytologisering av den västerländska kultur och livsstil som började ta form under 80-talet och inte minst en profetia om var den då populära nyliberala ideologins vurm för radikal individualism och fri marknadsekonomi kommer föra oss.
Romanen erbjöd ingen verklighetsflykt, utan snarare en konfrontativ provokation. Gibson beskrev inte bara vad som skulle komma, när han satte ord på det så skapade han det också, han fick människor och tala och tänka på ett vis som har få exempel i litteraturhistorien. ”Cyberrymden” kom länge att bli en de facto term för det vi i dag kallar internet eller “nätet”. Matrisen i “Neuromancer” har utvecklats ur primitiva datorspel till en gemensam och ömsesidig illusion uppbyggd av ett oöverskådligt informationsflöde som delas av miljardtals människor över, precis som vår digitala verklighet i dag. I Gibson roman kopplar människor upp sig via sina hjärnor, i dag lever ständigt anslutna genom våra smarta telefoner. Han förutsåg och lyckades skildra hur mänskligheten låter hela sitt minne förtecknas och mekaniseras i landsöverskridande informationssystem som muterar och skapar nya system sammansatta i det ofattbara och omänskliga.
Gibson har själv beskrivit internet som en civilisatorisk förändring jämförbar med de första städerna. Urbanisering är också ett viktigt tema i “Neuromancer”, städerna har blivit så stora att de vuxit ihop, i hans framtidsvision sträcker sig det urbana landskapet från New York och Boston hela vägen ner till Atlanta. Det är också städerna som är av betydelse, nationalstaterna är blott kulisser, det är det globala kapitalet och “big tech”-företagen som äger den egentliga makten.
Först mottogs ”Neuromancer” med försiktighet, men med tiden har den vuxit i anseende och nämns nu bland de viktigaste engelska litterära verken som skrevs under 1900-talet. Romanen har inte bara varit mycket studerad av litteraturvetarna utan också varit en ingång för teknologisk forskning. Gibson lyckades spegla det paranoida tillstånd som följt av att vi rört oss från det industriella samhället in i det digitala tillståndet, hur vår syn på oss själva och andra raskt förändras.
William Gibson.
Hans eget intresse har aldrig legat i tekniken i sig utan vad den gör med oss människor. Hans andra verk av litterär betydelse, “The Difference Engine” (1990), skrev han tillsammans med kollegan Bruce Sterling. Nu förs vi plötsligt bakåt i tiden i en alternativ historieskrivning om människans teknologiska utveckling.
Charles Babbage Illustration av Thomas Dewell Scott.
Året är 1855 och den brittiske matematikern och uppfinnaren Charles Babbage har lyckats utveckla sin differensmaskin (som kan utföra beräkningar) och analytiska maskin (som är programmerbar), det vill säga två mekaniska datorer som har förändrat allt. Hans skapelser har börjat massproduceras och en informationsrevolution mycket likt den som sker nu i vår verklighet äger rum.
Skiss på Charles Babbage differensmaskin från 1853.
De konservativas dominans i den brittiska politiken bryts av radikala krafter som leds av ledande vetenskapsmän som Charles Darwin och som snabbt omstöper samhället i en kraftfullt industriell och teknologisk riktning när de mekaniska datorerna programmeras med hålkort. Teknologin gör livsmedelsproduktionen effektivare och minskar klassklyftorna. Britterna kan på så vis tidigt utveckla flygvapen, stridsskepp och artilleri som ingen annan nation kan mäta sig med, Frankrike, Tyskland och USA har inte en chans.
Charles Babbages analytiska maskin färdigställd 1871.
Charles Babbage 1820. Okänd konstnär.
Det var på 1820-talet som den verklige Babbage började utveckla mekaniska datorer med arbetsminne, processor, hålkortsläsare och program. Han misslyckades med att gå dem att fungera, men de blev prototyper för dagens datorer.
Charles Babbage otroliga hjärna finns bevarad att se på Science Museum i London.
I “Neuromancer” förutsåg Gibson inte bara nätet, han beskriver sociala medier, videobloggar och realitysåpor årtionden innan det blev verklighet. Karaktärerna i hans roman kroppsmodifierar sig också av olika syften, än så länge är det i vår verklighet i första hand estetiskt, men på samma vis önskar människor i dag rent fysiskt överskrida vilka de är. “Neuromancer” i sig har ännu inte filmatiserats, men stämningarna och uppslagen känner vi väl igen i filmer som syskonen Wachowskis populära svit om “Matrix” (återigen med Reeves i huvudrollen).
Keanu Reeves i rollen som Neo filmen "The Matrix Reloaded" (2003).
Själv har Gibson alltid varit en “late adopter” när det kommer till teknik. När han skrev “Neuromancer” hade han aldrig rört en dator, han slog fram den på en gammal bärbar skrivmaskin från 1927. Så sent som 1996 hade Gibson ingen e-postadress och hade aldrig sett en hemsida och i dag har den ännu verksamme författaren på sin höjd en I-pad och en laptop att arbeta med.
William Gibson på sin 60-årsdag 2008.
Det säger något litteraturens oerhörda kraft, om ordets möjlighet att skapa visioner bortom det vi ens hade kunnat föreställa oss.