FN-förhandlare: Ställ dig i motpartens skor

Svenskitalienske Staffan de Mistura har jobbat med fredsskapande arbete i 46 år och under de värsta krigen under samma tid. I sin bok "Armbrytning med ondskan", skriven tillsammans med Erik Ohlsson, utrikesreporter på Dagens Nyheter, har han formulerat ett kärnfullt testamente baserat på praktiskt arbete och närvaro i ett 20-tal konfliktzoner. Boken rymmer hans livs svåraste stunder men också handfasta tips om hur man kan lyckas i förhandlingar.

Nu landar den under Rysslands pågående krig i Ukraina. Intervjun skulle först ha skett samma vecka som FN:s generalsekreterare António Gueterres mötte Vladimir Putin i Moskva vilket fick Staffan de Mistura att flytta fram. Inte för att han tänker säga ett ord om det pågående kriget – det har han varit tydlig med redan från början – men han vill heller inte riskera att störa förhandlingarna.

– Just nu när vi talar har jag kollegor som försöker få ut människor från Mariupol. Jag har en kvinnlig kollega där som gör det jag gjorde i Sarajevo. Just då försöker man ha en relation med alla. Målet är bara ett: hjälpa de civila.

På konferens med Putin

I fyra år var Staffan de Mistura FN: s särskilda sändebud under Syrienkriget. Ett av bokens sista kapitel handlar om en konferens med bland andra Vladimir Putin. När Staffan de Mistura hade lagt fram sitt förslag kontrade Vladimir Putin med att berätta inför alla – bland andra förbundskansler Merkel och president Macron – att de Mistura var nygift, underförstått hade bråttom hem till sin fru. De Mistura tackade för gratulationerna och använde sedan det som han kallar för "judotekniken" – att utnyttja motpartens rörelse – och bad Putin om en bröllopsgåva – som visade sig vara ett nytt möte för att på allvar diskutera det förslag som de Mistura just hade lagt fram.

Vladimir Putin hade "gjort sin läxa" och var uppenbarligen välunderrättad även om Staffan de Misturas privatliv.

TT: Var det här en härskarteknik typisk för just Putin?

– Jag har studerat honom mycket, och jag tror att han har studerat mig också. Men nej, jag vill inte säga något, det skulle inte hjälpa någon just nu.

TT: "Kriget tar inte slut förrän det finns en vinnare och en förlorare, eller när de inblandade är krigströtta och uttömda på resurser", skriver du om krig generellt. Finns förutsättningar för fredsförhandlingar först då?

– Tyvärr, säger Staffan de Mistura även om han faktiskt också har ett exempel från Nepal där det blodiga inbördeskriget var på väg att bryta ut igen, men kunde stoppas efter FN-delegationens resa i en halvtrasig helikopter till en djungelgerilla som tillkännagav sin plats genom tre rökpuffar.

Men det var ett undantag.

– Och vad gör man då? Det är det som den här boken handlar om. Sitter du och gråter och väntar på rätt ögonblick eller försöker du att interferera, säger Staffan de Mistura retoriskt, och påminner om den fotbollsspelande pojke som han som 19-årig praktikant såg bli avrättad av en krypskytt på Cypern.

Pojken föll ihop träffad av ett skott i nacken – och händelsen kom att forma Staffan de Mistura för livet.

– Prioriteten är hela tiden människorna. Om jag vore de, vad skulle jag önska? Jag skulle önska att någon förstod mina problem, försökte hjälpa mig, gav mig hopp, gjorde att jag kunde överleva i dag och i morgon och i övermorgon. Tills kriget är slut, så att jag kan fortsätta att leva med mina barn.

Kontrollerad men inte kall

TT: Om man går in i ett förhandlingsrum under ett pågående krig – kan man då som förhandlare använda sig av sina känslor och sin upprördhet?

– Svaret är ja och nej. Man behöver inte vara kall, men kontrollerad. Om du visar dina känslor för mycket kommer motparten att göra samma sak, och man förlorar det objektiva målet med samtalet.

– Å andra sidan, vi är människor. Och att vara människa innebär att jag fortfarande är påverkad av det döda barnet på Cypern, det ger mig adrenalinet som får mig att fortsätta och uthärda. Man kan se det i mina ögon, men inte genom att jag slår näven i bordet.

Ytterligare ett svar på samma fråga är den gången då han i ett spänt läge skulle övertala kurderna i Irak att flytta fram en självständighetsomröstning som de hade blivit utlovade om oljestaden Kirkuk, men som nu riskerade att leda till strider och många dödsfall. Då kunde Staffan de Mistura hänvisa till när han några år tidigare levde i tältläger tillsammans med just kurdiska flyktingar och grävde sin egen toalett precis som de.

– Jag var med ert folk som försökte gå in i Turkiet men som inte fick, som åt snö och dog i kolera. Så tala inte om för mig vilket kurdernas intresse är. Jag tror inte att de vill begå självmord.

När de Mistura bodde i tältlägret befann sig de två hårdaste förespråkarna för omröstningen om Kirkuk i Stockholm respektive Berlin – något han visste eftersom han före förhandlingen "hade gjort sin läxa".

Geopolitisk psykologi

TT: En förhandlare får aldrig prioritera sin egen bekvämlighet och säkerhet, framhåller du. Hur viktigt är det att sätta sig in i/förstå motpartens tankevärld?

– Kanske det viktigaste. Därför är psykologi så viktigt i geopolitik. Jag har alltid med mig någon med psykologibakgrund. Vi talar inte om geopolitisk fascism eller kommunism numera, det är människor som bestämmer. Saddam Hussein förlorade sin pappa och blev slagen, Milosevic förlorade båda sina föräldrar som begick självmord. Hur slår det tillbaka? Varför blev han så besatt av det här nationalistiska?

TT: Hur bör en förhandlare tänka?

– Ställ dig i motpartens skor för att bättre kunna använda dina egna argument. Om du inte gör det blir det "jag mot dig" och det är ingen förhandling. Det är inte lätt. Man måste kombinera upprördhet över det som görs med varför det görs, men det är kanske det viktigaste elementet i en förhandling.