Bakom lovorden döljer sig möjligen en rädsla inför att inte rätt kunna avtolka hans ofta symboltunga lyrik på rätt sätt – inte minst eftersom läsaren kan behöva avancerade kunskaper inom både islamologi och arabvärldens politiska och religiösa historia. Nu utkommer ”Boken” som är försedd med undertiteln ”Platsens gårdag nu” - del två.
Adonis föddes 1930 i Syrien och bar då namnet Ali Ahmad Said Asbar.
Adonis är i sitt författarskap en utpräglad modernist av det klassiska slaget. Man kan på ett sätt säga att han direkt överför surrealismens metoder och principer på sin dikt. Det som gör honom unik och faktiskt till just en särpräglad författare är hans förmåga att vara trogen sina influenser, men samtidigt lyckas han överföra surrealismen så att den kan arbeta med den egna relationen till myter och sagor, ett personligt vittnesbörd. För Adonis är dikten alltid mer än bara en utsaga om en inre eller yttre verklighet, den är också alltid en länk bakåt i tiden, en förbindelse. Om lyrik från början var just sång till lyra så är Adonis trogen just den bilden, dikten som sång, men också diktaren som en slags profet. Det är här som surrealismen blir till en så tydlig influens. Det undermedvetna skrivs fram, profetian blir till en dikt.
I ”Boken” är just dessa korsvägar så tydliga, så markanta. Dikten blir en slags inre och yttre ort dit vi skall färdas genom orden, resan i sig är värd all möda, men det finns också ett syfte med transporten, nämligen att förstå sammanhang, händelser, skeenden. Adonis är ytterst medveten om formen, stilen kan dock vara svårforcerad, inte minst beroende på det jag tidigare nämnde, nämligen att dikten är så genomkorsad av historia, bilder, myter.
”Boken” utkom på arabiska i tre delar mellan åren 1995 och 2002. Till den svenska utgåvan har översättaren Hesham Bahari skrivit ett mycket initierat förord som sätter den i sina olika sammanhang. Han skriver: ”Verket saknar motstycke inom den moderna arabiska litteraturen. Dess polyfona struktur och dess spännvidd över femhundra år av arabisk kulturhistoria kan föra tankarna till Sångernas bok, ett encyklopediskt verk om 24 volymer sammanställt och redigerat Abu i-Faradj al-Isfahani under niohundratalets andra hälft. Många av de personligheter som presenteras här förekommer också hos Adonis medeltida föregångare”.
Adonis har alltså skrivit en diktcykel som både direkt och indirekt arbetar med faktiska händelser och personer, likaså låter han dikten ta ställning till Skriftens bokstavliga och symboliska tolkning. Man kan på det sättet säga att Adonis låter dikten bli till den ikon som han skriver om.
Det är alltså fråga om en bok som verkligen är Boken, en diktsamling som är mer av en helhet än en samling med enskilda stycken – den svenska utgåvan ligger på mer än 550 sidor i A4 storlek. Det är trots det anmärkningsvärt sammansatt även om det naturligtvis finns starkare och svagare partier. Men det går inte att läsa Boken på annat sätt än som en helhetsupplevelse, som en slags sång eller fuga där det tystare skall vägas mot det mer högljudda, det svaga mot det starkare, kort sagt är ”Boken” en oupphörligt fascinerande läsning, och på så många olika sätt en litterär bragd, likaså kan man säga om Hesham Baharis översättning, vilken bragd att klara av en utmaning som denna.