Erwin Sommer i Hans Falladas ”På livstid” driver tillsammans med sin hustru Magda en liten rörelse i livsmedelsbranschen. Det går bra, men så får han smak för alkohol och det blir början på en infernovandring som slutar på mentalsjukhus. Men innan han kommit så långt har hans spritindränkta irrfärder fört honom allt djupare in i mörkret. Gång efter annan blir han uppskörtad och lurad på pengar, men det hela kulminerar när han blir häktad för mordförsök på frun.
Boken skrevs under ett par veckor i september 1944 när författaren befann sig på en fångvårdsanstalt i Mecklenburg. De självbiografiska inslagen är uppenbara och handlingen i boken stryker tätt intill författarens livsöde. Berusad hade han avlossat ett skott mot sin egen fru och satt inspärrad under en tid, men slapp åtal eftersom han ansågs mentalt otillräknelig. Men det var bara en av många incidenter i Hans Falladas liv, som hamnade snett redan tidigt i livet. Han hamnade på mentalsjukhus i tonåren efter att ha skjutit en kamrat till döds. Det var förmodligen ett misslyckat försök att begå gemensamt självmord, men blev början på en tillvaro som kom att kantas av anstaltsvistelser och missbruk. Om man ser till hans bakgrund kan det förefalla aningen ironiskt att han 1945 blev borgmästare i den lilla staden Feldberg. Det varade bara några månader innan han i vanlig ordning åkte skytteltrafik mellan olika inrättningar, men strax före sin död 1947 skrev han också romanen ”Ensam i Berlin”, som är en gastkramande och mästerlig skildring av det politiska motståndet under nazitiden.
Boken är på drygt 800 sidor och Hans Fallada lär mirakulöst nog ha fullbordat arbetet på en månad.
I Tyskland räknas han som en av det förra seklets stora författare, men i Sverige var han närmast bortglömd innan Lind & Co häromåret bestämde sig för att lansera honom på nytt. På kort tid har förlaget gett ut några av hans mest betydande verk. Förutom ”Ensam i Berlin” och ”Varg bland vargar” även genombrottsromanen ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” från 1932 – den blev också uppmärksammad tv-serie på 1970-talet och har även visats i svensk tv.
Nyutkomna ”På livstid” gavs ut postumt och kan kanske inte mäta sig med hans bästa verk, men man känner igen realismen och den – trots ämnet – nyktra blicken för sargade relationer mellan individer. Boken tillkom under andra världskriget när Hitlers tusenårsrike kröp allt närmare undergången, men de politiska omständigheterna nämns inte och Hans Fallada skildrar istället de surmulna kontakten mellan olika intagna.Martin Lagerholm skriver i förordet att ”På livstid ” uppvisar teman som återkommer i Thomas de Quincys ”En engelsk opieätares bekännelser” och Oscar Wildes ”Balladen om fängelset i Reading”. Likheterna är naturligtvis slående, men det är också en skildring av det slags lågintensiva maktspel som många gånger kan uppstå i dagliga situationer. Erwin Sommer blir ett tacksamt offer för de nyckfulla omständigheter som utgår från direktiv och tjänsteutövning. Men han befinner sig också i en omgivning där huggtänderna ständigt blottas.
Om upphovsmannen fick tillbringa tre månader på anstalten Altstrelitz innan han släpptes fri, så går sämre för den olycklige Erwin och han färdas allt längre in i ett labyrintiskt system som tycks sakna utgångar. I någon mening kan boken karaktäriseras som ett reportage och ett vittnesmål från den totaltära statens allra innersta.
Den politiska maktens excesser skildras inte, men dess brutalitet och brist på hänsyn tycks sippra ur samhällskroppens alla porer.