”Hur då? Varför? Vem?” Ja, det kan man undra, även om den sista frågan nog rätt så entydigt ska besvaras med Kornél Esti: en i Ungern välkänd litterär gestalt som figurerar i ett antal berättelser av mellankrigsförfattaren Dezsö Kosztolányi. I romanen Esti har Péter Esterházy kidnappat sin litteräre hjälte, och följaktligen är det upplagt för metalitterära förvecklingar, men också för en serie anarkistiska förvandlingar som sätter fokus på förhållandet mellan språk och verklighet.
Esti är en man – ibland en flicka i minikjol, en golden retriever, en karp, en målning, en författare med drag av Esterházy själv – som med verbala krumsprång går mot den ström som dikteras av kommunistpartiet eller dagens auktoritära nationalistregim. En hel del av referenserna går mig över huvudet – ja, för att riktigt hänga med behöver man nog vara så hemma i ungersk kultur att man inte har behov av en översättning. Samtidigt är det möjligt att bara luta sig tillbaka och njuta av Esterházys stilkonst: en smidig och levande prosa som påstår, tar tillbaka, preciserar, reflekterar, går omvägar och irrar bort sig i halsbrytande utvikningar.
I Esti – en språklig frizon fylld av ”illusionslöshet, sorg, sorgens skönhet, ironi” – har Péter Esterházy åstadkommit en oregerlig hyllning till litteraturen som livsform och motståndshandling. Romanen påminner mig om att dagens Ungern inte bara är upptaget av ”nation, sakralitet, ungerska ödesfrågor. Och så vidare”, utan att det också är den ostyriga litteraturens land.