Modern, född Lindahl 1937, död 2010, möjligen till följd av den obotliga sjukdomen kol, vilken successivt och systematiskt kväser syreupptagningsförmågan och kväver människan. Kol drabbar huvudsakligen rökare. Och Ulla rökte, gärna franska och många cigaretter utan filter. Före diagnosen kol en räcka cancerbesked och ryggproblem.
Men Erik Wijk har sannerligen inte återgivit någon sjukjournal. Hans ärende är avsevärt större, en pågående undersökning. Inte bara av personen Ulla, utan över allt det som präglat och format henne, både som individ och allmänmänsklig varelse. Författaren står Sartre nära. Och likt fransmannen med den usla munhygienen vill han finna de existentiella nycklarna. Erik Wijk kan inte nöja sig med att beskriva världen, han måste förklara den också.
Förklaringsmodellerna pendlar, oavsett om de gäller Ulla eller mänskligheten, mellan sociologi och psykologi, mellan klassanalyserna och sjukdomsförklaringarna. Än det ena, än det andra, händelsevis alltid lite osmält och förenklat. När man läst färdigt denna bok undrar man stillsamt hur en skildring av Erik Wijk skulle se ut. Och vem som i så fall skulle orka skriva den.
Ulla Wijk – intill döden behåller hon efternamnet – framstår som en på samma gång vanlig och speciell människa. Sällskaplig och dansant, utrustad med röntgenblick. Men osäker. Ingen utbildning, dock intelligent. Förslagen. Förslagen intill och över kriminalitetens gräns. Estetiskt medveten, emotionellt kompetent. Uppskattad middagsvärd och festfixare. Under kort tid gift med en ättling (Olof) till en av den tidens rikaste svenska familjer. Låg självkänsla, hög svansföring. Snobbtendenser. Fantastisk mamma, usel mamma, aldrig barnvakt åt barnbarnen. Drömmer enligt sonen om att bli författare, poet. Blir det aldrig, inte ens när hon lämnat de svenska adresserna – från Kungälv till Äppelviken i Bromma – för franskt landsbygds- och sällskapsliv. Bor 22 år i Lacoste, sedan svensk hemtjänst, om vilken hon gnäller. Återkomsten är ingen hemkomst. För Ulla finns det kanske ingen hemkomst alls.
Bokens titel, "Bara de riktiga orden", har hämtats från en av Hjalmar Gullbergs mest traderade dikter. Men de riktiga orden – vare de sedan Gullbergs eller Sartres eller rentav Ekelöfs – hjälper oss aldrig. Ensamma står vi och faller, oavsett Erik Wijks (eller Åsa Linderborgs) paradisdrömmar.