Experimentell psykologi, snårig konstteori eller högtflygande poesi? Det är inte alldeles lätt att artbestämma André Bretons krängande essä ”Galen kärlek”. Kanske kan den sammanfattas som en fallstudie över kärleken, med självbiografisk utgångspunkt i förhållandet till Jacqueline Lamba, ”solrosnattens allsmäktiga härskarinna” som trätt in i hans liv ”klädd i eld”.
Även om författaren själv förespråkar den medicinska rapporten som modell för sin undersökning gör han ständiga utvikningar och svävar iväg i kommentarer om surrealistiska käpphästar som begäret, skönheten, slumpen, det upphittade objektet, tingens aura. Han detaljgranskar sin egen dikt ”Solros”, gör hätska utfall mot den borgerliga familjekulten och skriver ett mycket ömsint brev till sin åtta månader gamla dotter, vars viftande babyhand han kontrasterar mot de egna intellektuella konstruktionerna.
Ursprungligen publicerad 1937 är ”Galen kärlek” en surrealistisk nyckeltext, men har inte översatts till svenska i sin helhet förrän nu, då Maja Lundgren oförskräckt gett sig på att fånga de tvära kasten mellan obskyra analyser och lyriska explosioner. Skönheten är konvulsivisk, hävdar Breton, och detsamma kan väl sägas om hans ombytliga och stundtals kryptiska essä. Mitt i de labyrintiska resonemangen forsar plötsligt poesin fram och författaren bjuder in läsaren i det ”sinnenas kungadöme” han liknar vid korallrevets överdådiga trädgård där fantasin får fritt spelrum.