I alla fall sitter berättarjaget i den mexikanska författaren Guadalupe Nettels roman "Kroppen jag föddes i" framför en doktor när hon i monologform skildrar sin barndom i utanförskapets tecken.
Å ena sidan föräldrarnas programmatiska öppenhet om sådant som sex och tomtens ickeexistens, å den andra deras oro över dotterns synfel och dåliga hållning, vilket gör att hon måste gå med ögonlapp, underkasta sig korrigerande stretchövningar och lystra till smeknamnet Kackerlackan. Snart faller familjen sönder och hon och brodern förpassas till den konservativa mormoderns despotiska omvårdnad, samtidigt som puberteten härjar i den rastlösa kroppen.
Nettel berättar med fränhet och ironisk skärpa om skeva familjerelationer och längtan efter gemenskap i en tid av experimentella värderingar. Romanen beskrivs som autofiktiv och särskilt mot slutet lider den av ett vanligt problem i självbiografiska uppväxtskildringar: Tappet av fokus och den överdrivna respekten för kronologi. Här blir det lite för många personer som ska presenteras och turer som ska följas. En smula förvånande är det också hur pass mycket av ingredienserna i denna rebelliska persons ungdom som känns välbekanta, kanske för att författaren trots allt stöpt sina upplevelser i en väl traditionell form.
Men helt klart är Guadalupe Nettel en upplivande bekantskap som skriver med en lika vass som känslig penna och blick för såväl de mexikanska klasstrukturerna som de hierarkier som råder på alla tiders och kontinenters skolgårdar.