Från mammas kåldolmar som sprider sin doft i hela trapphuset till den parisiska basker som en åldrande pappa önskar sig i julklapp – Klas Östergren vet att det är detaljen som gör berättelsen. Påtagligt ofta avspeglar det sig redan i titlarna på hans noveller: ”Med stövlarna på”, ”Kollega med gul skål”, ”Tumstock för en tillgiven”, ”Ravioli”. När nu alla hans prosahistorier i det kortare formatet samlats i en tjock volym är det upplagt för ett lustfyllt frosseri i virtuos berättarkonst med blick för de talande småsakerna.
Kort och kort förresten – här finns några noveller som är så pass långa att de närmar sig romanen. ”Veranda för en tenor”, till exempel, berättelsen som handlar om en film som aldrig blev av och som sedan faktiskt blev till en film, där en storstilat lögnaktig far drar igång ett flott verandabygge för att imponera. Det är inte enda gången hammaren åker fram i Östergrens historier. Här spikas, slipas och snackas snickarglädje som en ren hyllning till hantverket. Parallellen till skrivandet är uppenbar.
I grund och botten bygger Östergren sina noveller av samma virke och handgreppen känns igen. Författaren börjar sin historia på en plats – vid bardisken, vanligtvis – för att sedan låta den vindla iväg i det förfallande folkhemmet och vandra runt bland storfräsare och skojare, falskspelare och förlorare, figurer som hoppas på snabba klipp och inte väjer för skumraskaffärer. Männen är för det mesta luggslitna och desillusionerade, eller på väg att bli det, kvinnorna är gåtfulla och lockande och leder så gott som alltid till problem. Och mitt i allt sitter en berättare som spinner skrönor, skjuter in syrliga och svårmodiga metakommentarer, målmedvetet svävar ut från ämnet och adderar skikt till skikt.
Med några få undantag bjuder ”Samlade noveller” på en obruten läsfest. Jag hade till exempel klarat mig utan den långdragna och sökta ”Giganternas brunn”, men å andra sidan är det intressant att se hur Östergrens berättande utvecklats sedan det tidiga åttiotalet; hur mycket tajtare det blivit med åren, både mer avspänt och mer pricksäkert. Den nonchalanta elegans han vurmade för redan i debuten ”Gentlemen” finns där genomgående, även när det handlar om de mest sjabbiga hak och tilltufsade karaktärer.
Som få kan Östergren dessutom skriva noveller på jultema utan att de blir krystat eller sockrat. ”December är den grymmaste månaden”, konstaterar han. Rena presenten för en författare med en lysande förmåga att porträttera ensamma och vilsna individer.
kultur@nt.se