Det finns i varje avgörande diktsamling en slags inneboende osäkerhet.
Den är ibland dubbel. Tvivlet inför det som blir nedskrivet, tvivlet inför det som inte tecknas ned. Mellan dessa poler skapas det en speciellt intensiv lyrik.
Vi som läser och skriver hanterar ett osynligt material. Det förändras för var gång det blir synligt. Det är en helt egen process. Dikten undflyr sin uttolkare, likväl sin författare, för annars hade det istället varit fråga om en slags själslig innehållsförteckning. Det är också just i den här speciella osäkerheten som det angelägna gör sig tydligt, det som inte tydligt kan definieras utan som gör sig gällande som en drivande ström lika mycket i språket som mellan raderna.
I Katarina Frostensons ”Sånger och formler” når jag hela tiden fram till en skrivandets hemliga zon. Det som håller på att ta form. Frostenson själv skriver: ”står jag i vägen för dig/frågan försvinner från jorden/en värld utgången/du milda tid/jag mumlar formeln för ett försvinnande/där du var uppstod en plats/och du står inte att finna”
Det är ibland som att nås av ett meddelande, som likt barndomens agentfilmer, förintar sig själv när man väl har läst det. I ”Sånger och formler” tycks vi möta en dikt som försöker övermanna sig själv, lura ut essensen av sin egen existens – inte sällan genom att använda sig av plötsliga brytningar i språket. Att mitt i det strama anspända sänka garden och börja tala. Att mitt i det som söker sin form återvända till bilden av barndomens områden, en moder som har gått bort. Det slår mig flera gånger att ”Sånger och formler” på ett sätt påminner om Majken Johansson.
Missförstå mig rätt. Det är varken stil eller innehåll som bär Majken Johanssons signum, men i det oförställda, det enkla som bryts av mot det mer komplexa, som att sitta nära intill och föra ett samtal som rör sig genom både tid och rum. Dikten är konkret. Den är bokstäver på en bit papper. Men den är alltid också mer än så. Den är en passage, en början och ett slut där vi inte alltid vet vad som är vad.
”Sånger och formler” är en höjdpunkt i Frostensons författarskap. Hisnande vacker, brännande angelägen. Prövande. I rörelse. Det är stor litteratur. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt. Det finns en absolut höjdpunkt i samlingen. Det är dikten ”Gatans namn” där man kan ana konturerna av en biografi: ”som diktens kropp finns innan orden är/som händelsen som äger rum/som allting är och måste väckas gång på gång” För mig är det utan tvekan en litterär händelse.