Al-Khamisi, född 1986 i Irak, är frilansjournalist och har arbetat för bland annat Sveriges Radio, Svenska Dagbladet och Expressen. Nu debuterar han som författare med "Regnet luktar inte här", en temperamentsfull reflektion kring rötter, klass och rasism.
Inledningskapitlet är starkt. En liten båt kämpar över Östersjön. Människor trängs i lastrummet. Några kräks. På golvet ligger en man vars andning blir allt svagare. Utanför Gotlands kust sätts flyktingarna i gummibåtar. Duraids lillebror tappar en sko i vattnet och 8-årige Duraid försöker fånga den. ”Det är min första kontakt med Sverige”, skriver han. ”Hon är vacker, stolt och iskall. Välkomnande, men fientlig”.
Dubbelheten är någonting som präglar hela Al-Khamisis berättelse. Den kastas mellan uppväxten i ett välbärgat guldsmedshem i Bagdad och det nya livet som invandrad underklass i Stockholms förorter. Samhället där en ny identitet ska skapas jäser av fördomar. Pappan förblir arbetslös, mamman sluter sig. Då föds ilskan, men också drömmen om journalistiken.
Al-Khamisi skriver med både glöd och frustration, men den stora mängden minnen och berättelser - från andras erfarenheter i Irak till kravallerna i Husby - tummar på närheten. Det finns också en kluvenhet i själva formen som inte är helt lyckad. Bitvis är det poetiska drivande, men boken domineras av intervjustycken och en mer redogörande berättarröst. Det ger helt enkelt ett splittrat intryck. Därmed inte sagt att "Regnet luktar inte här" saknar gripande stråk av att fästa sina rötter i ett nytt land och en kokande uppläxning av den svenska rasismen, tvärtom.