En ung människa har dött. En författare bestämmer sig för att ta reda på vem han var och varför han dog. Var det en olycka, som folk försöker intala sig, eller styrde Samuel med berått mod mot trädet? Var han i så fall förtvivlad över flickvännen som lämnat honom eller var det bäste vännens svek som var droppen?
Jonas Hassen Khemiris nya roman ”Allt jag inte minns” är ett hopklipp av vittnesmål från personer som stod Samuel mer eller mindre nära. Mamman som vägrar låta sig intervjuas eftersom hon vill lägga allt bakom sig. Kamraten som pratar i hundraåttio och alltid refererar till Berlins konstscen. Undersköterskan på den dementa mormorns boende. Vandad som säger att han skulle gjort allt för sin kompis, men som enligt somliga bara brydde sig om pengar. Laide som blev stormande kär i Samuel trots att så mycket med honom var fel.
Författaren som försöker pressa så mycket som möjligt ur sina källor är en välbekant figur i Khemiris romanvärld, förvillande lik upphovsmannen själv. En av de utfrågade ger honom rådet att hålla historien så enkel som möjligt: ”Bara berätta vad som hände – rakt upp och ned. Jag har läst utdrag ur dina andra böcker och där kändes det som om du gjorde det onödigt svårt för dig.”
Nej, Khemiri har sällan gjort det lätt för sig. I stället har han bollat med språket som en uppvarvad jonglör, laborerat med opålitliga berättare, lekt vilt med gränsen mellan fiktion och verklighet och diskuterat identitet och autenticitet med hjälp av lager på lager av ironiska filter. Den tokhyllade debuten ”Ett öga rött” blev ju också rätt grundligt missförstådd när den togs som ett stycke tvättäkta förort på papper.
Har då Khemiri lyssnat på rådet från sin romangestalt? Ja, på så vis att prosan stramats upp och ordlekarna tonats ned: bara här och där kan författaren inte hålla sig från att skruva på kranen och låta språkglädjen spruta fram. Men formmässigt är det en långtifrån enkel historia. Romanen är uppbyggd som ett växelspel mellan olika röster; de skilda versionerna har klippts upp i korta stycken och sofistikerat flätats samman i en inte helt synkad kronologi. Antydningar droppas titt som tätt och steg för steg växer bilden av vad som hänt fram – i den mån det alls är möjligt att skapa en sammanhängande bild.
Perspektiven bryter mot varandra, krockar som understryker hur olika vi uppfattar saker och ting och hur sammansatt och motsägelsefull en människa är. Vem känner verkligen en annan? Och vad är det vi kommer ihåg? Inget säger att Vandads påstått fotografiska minne är särskilt mycket tillförlitligare än Samuels sällsynt glappande erinringsförmåga. Romanen fungerar som sållet som försöker fånga upp läckaget, en minnesbehållare full av hål.
Medan författaren fokuserar på att porträttera en individ, och samtidigt bearbeta en egen förlust, ett trauma som endast tillåts skymta fram, beskriver han ett Sverige av idag från såväl asylaktivistens som den småkriminelles synvinkel. Vardagsrasismen finns ständigt i ögonvrån, men också huvudpersonernas egna fördomar och hangups.
Det hela är rasande skickligt utfört. Och samtidigt gjort med en så lätt hand att sidorna rusar fram. Khemiri lindansar mellan roligt och sorgligt och skildrar lika skarpsynt som ömsint hur vänskap växer fram och kärlek ebbar ut.
”Allt jag inte minns” är Jonas Hassen Khemiris bästa roman hittills – och den lär inte glömmas bort i första taget.