500 kronor på att Haruki Murakami får Nobelpriset i litteratur före 2020. Det är åtta år sedan vadet togs och jag är inte alls lika säker längre. Efter att ha läst hans nya novellsamling ”Män utan kvinnor” tror jag faktiskt mina pengar är förlorade.
För att skriva så pass blodlösa böcker är Murakami oerhört läst, över stora delar av västvärlden, av både män och kvinnor. Huvudsakligen beroende på att han med lågmäld, sinnligt vacker prosa beskriver svaga mäns oerfarna, närmast pojkaktiga kåthet och starka men grå kvinnors utanförskap. Dras läsarna inte till det ena lockar det andra. De senaste titlarna har dock antytt en oroväckande kvalitetsmässig ojämnhet.
”Män utan kvinnor” förstärker alla intrycken, med råge. Boken erbjuder dessutom på fler av Murakamis alldeles egna små litterära tics som Kafka, manlig onani och namn på Beatleslåtar.
Murakami är en mycket driven novellist. Åtminstone fem av de här sju texterna är tekniskt oklanderliga, ja rent av bra, speciellt ifall man gillar öppna slut. Ibland blixtrar det till av vackra metaforer och tänkvärda, lite litterärt högtidliga ”oneliners”. Vad som irriterar mig är kvinnosynen och pubertal kåthet. I ”Samsa in love” skojar författaren påpassligt med Kafkas kortroman ”Förvandlingen” (från 1915). Det är ett kul uppslag som blir till pinsam tonårsprosa när Samsa inte kan bryta ned byxornas utbuktning inför den kavata, puckelryggade flickan.
Murakamis män säger sig alla ha sökt kärlek, men enbart funnit simpel sex med förslagna kvinnor. Det krävs minst två glas maltwhisky för att de, tillsammans, ska kunna bearbeta besvikelsen. Det finns något anemiskt förnöjsamhet i de medelålders männens minnen av självständiga kvinnor. Varje novell drivs framåt av den nostalgiska plåga och njutning två män delar av de mystiska varelser som av olika anledningar nu försvunnit.
Dessa kontrollerande kvinnor ligger med männen för att de är fula, oattraktiva, köpta, äventyrligt unga, hämndlystna eller bara måste bedra män på grund av en speciell kvinnlig gen, som i novellen ”Oberoende organ”. Den här grova gubbigheten har skymtat i många av Murakamis romaner men framstår än tydligare nu i de här upprepade koncentraten.
Sämst är de tre litterära pastischerna och allra värst den sista (Hemingwayparodin), vars namn boktiteln är hämtad från. Jag förmodar att Murakami vill korrespondera med litteraturhistorien, göra små hopp och pirutter inför allmänna smakdomare och Sv. Akademin. Fast det blir bara konstigt och väldigt motsägelsefullt, som till exempel här:
”Hur hårt jag än höll om henne för att inte mista henne, så strödde sjömännens kraftfulla mörka skuggor ut metaforer med spetsiga häftstift”
Jag blir inte klok på satsen. Det är åtminstone ett led för mycket, helst två kanske till och med tre. Eller är det endast uselt översatt av Eiko och Yukiko Duke?
Den bästa, tillika första, novellen heter ”Drive my car”. Jag gillar Murakamis bild av en gammal gul Saab 900 cabbe som den enda platsen i Japan där män och kvinnor kan mötas med ömsesidig respekt och ärlighet. Det är en vacker, lite privatbilspervers historia där bland annat vindrutetorkare, manuell växellåda och trafikköer får sublima symboliska funktioner istället för Murakamis vanligtvis mer språkligt vardagliga sexfantasier. Samtidigt förstärks här intrycket av kvinnas marginalisering. Unga Misaki är så ful att hon blivit en bra chaufför åt det manliga ego vars fåfänga bara måste ha en ventil, eller 16.
Det har länge varit tabu att ifrågasätta författarens kvinnosyn. Man har antingen ”inte förstått japansk kultur” eller stämplats som ”feminist” men vi måste börja prata om Murakami, oavsett priset.