Hon är pappas flicka. Och pappa är inte vem som helst utan Leo Tolstoj, författaren och förkunnaren som samlar en hord av lärjungar omkring sig, ivriga att suga i sig varje visdomsord om ett enkelt och pacifistiskt liv. Bland alla beundrare och plikter är det inte lätt att få del av faderns uppmärksamhet, men Masja är det av Tolstojs tretton barn som kommer honom närmast och som anstränger sig mest för att leva som han lär. Men frågan är om de stränga kraven verkligen går att förena med hennes egna drömmar.
”Masja” är tredje delen i Carola Hanssons trilogi om familjen Tolstoj, som utan problem låter sig läsas fristående. I första boken ”Andrej” från 1994 var det familjens svarta får som stod i centrum, den förlorade sonen vars hela liv, fyllt av sprit, kvinnor, slösaktighet och krig, tycks ha varit en upprorshandling mot fadern. Masja är broderns totala motsats, ”den godaste av dem alla”, tänker Andrej. Men en sak har de gemensamt: bådas tillvaro domineras av fadersgestalten och konflikterna i hemmet Jasnaja Poljana, där föräldrarnas ökända bråk ständigt river upp friden. Och inte heller Masja undgår att göra sin far besviken.
”Masja” är en berättelse om en dotters trevande försök att skapa sig ett eget liv, att göra sig fri från beroendet av familjen och faderns despotiska kontroll, utan att för den skull slita banden till det hon håller kärt. Att skriva fängslande om godhet är bra mycket svårare än att skriva om uselhet och romanen om den lågmälda och samvetsgranna Masja kunde lätt ha blivit stillastående och färglös. Men Carola Hansson har en förunderlig förmåga att blåsa liv i sina gestalter, att utifrån brev och dagböcker återge ett medryckande inre drama.
Liksom i trilogins andra del ”Med ett namn som mitt”, om Andrejs son Ilja, har författaren själv och hennes sökande efter fakta en plats i romanen och också detta är fint skildrat, även om det blir något för många betraktelser av fotografier.
Det finns ett särskilt ljus i Hanssons stämningsrika prosa som har en viss gammeldags elegans och lätthet över sig som snarare känns tjechovsk än tolstojsk. Samtidigt rymmer Masjas levnadsöde sin beskärda del av svärta. Syskonen som dör unga, sjukdomarna som bryter ned henne, graviditeterna som går snett och alla de dödfödda barnen. Och i bakgrunden mullrar motsättningarna i Ryssland allt mer hotfullt. ”Masja” är en mycket vacker skildring av tillvarons skörhet i en orolig tid då klyftan mellan ideal och handling blir alltmer svåröverstiglig.