”Vi hålls likt fåglar i bur för att hoppa kring i våra hus, och tillåts inte flyga ut i världen för att upptäcka dess mångfald”. Så beskrevs kvinnans begränsade möjligheter av författaren och naturfilosofen Margaret Cavendish, som 1666 gav ut den första feministiska utopin, "Den lysande världen". Den fiktiva konstnären Harriet Burden i Siri Hustvedts nya roman, som lånat sin titel av Cavendish, uttrycker sig något burdusare: för att konstnärlig verksamhet ska få framgång krävs ”en kuk och ett par pungkulor”.
I "Den lysande världen" återkommer teman som genomsyrat Hustvedts författarskap: konsten och vår uppfattning om den, rollspel och identitetsfrågor, kvinnans underordning genom historien.
Trots erkänd begåvning har Harriet Burdens roll i New Yorks konstvärld förblivit marginell. Hennes utställningar fick en gång i tiden en handfull positiva recensioner, men som hustru till en rik konstsamlare hamnade hennes konstnärskap i skymundan. Själv är hon övertygad om att allt hade sett annorlunda ut om hon varit man. För att pröva sin tes låter hon tre manliga konstnärer ställa ut hennes verk under eget namn, och givetvis blir det succé. Men upprättelsen låter vänta på sig.
När romanen inleds är Harriet död och historien om hennes konstkupp har börjat väcka akademiskt intresse. En konstvetare beslutar sig för att sammanställa en antologi med Burdens egna anteckningar och vittnesmål från dem som kände henne – och det är denna samling texter som utgör själva romanen.
"Den lysande världen" leder mina tankar till såväl Claire Messuds arga "Kvinnan på övervåningen", där en kvinnlig wannabekonstnär bygger dockskåpslika installationer, som Kerstin Ekmans identitetslekande "Grand final i skojarbranschen". Fast Hustvedts roman är en bra mycket mer högbrynt sak – den kräver en viss vana vid akademiskt tugg.
Som romanbygge är "Den lysande världen" minst sagt imponerande. Ett labyrintiskt och mångstämmigt kraftprov som kongenialt väver samman tematik och form och där författaren − en beundrare av Kierkegaard och Pessoa − likt protagonisten maskerar sig i olika gestalter.
Hustvedt braverar med sin bildning och sin kameleontiska förmåga att ge röst åt helt skilda slags karaktärer, från en hårdkokt skandalkrönikör via teoretiskt inkrökta konstkritiker till en new age-genompyrd healer. "Den lysande världen" är vass, rolig, smart, dignande av kunskap. Men också överlastad, stundtals kylig och cerebral och med några fotnoter för mycket. En roman värd all beundran, fast inte alldeles lätt att älska.