Han är trött, men också glad och belåten när vi träffas på Cnema.
I onsdags var han i Norrköping för att tala om frihet och journalistik, men redan under de tidiga morgontimmarna har han suttit i tv-soffor och gett intervjuer om Blank Spot Project.
Långt före hans framträdande på den kommunala biografen har det bildats en lång kö utanför ingången. De flesta har kommit för att lyssna på hans berättelse om tiden i etiopiskt fängelse.
I juli 2011 greps han och fotografen Johan Persson i Ogadenregionen nära gränsen till Somalia. De hade tagit sig dit för att undersöka det svenska oljebolaget Lundin Petroleums intressen i området.
Efter en mycket uppmärksammad rättegång i Addis Abeba blev de inspärrade och tiden i det beryktade Kalityfängelset har de skildrat i boken ”438 dagar”.
Men när vi träffas strax före framträdandet berättar han om det nya projektet och förklarar han att det är ett ny affärsmodell, som ska ge resurser till berättelser från omvärlden. Något som sker genom att samla in pengar från personer som valt att bli medlemmar i Blank Spot Project.
Initiativet togs för tre veckor sedan och målet att samla in en miljon kronor passerades under onsdagseftermiddagen.
– Det är en historisk dag för journalistiken, men det visar också att det finns ett enormt intresse för den här sortens reportage, säger han.
Tanken är att skildra konflikter och områden som ofta hamnar utanför bevakningen.
– Det skrivs massor av bra reportage av fantastiska korrespondenter, men de är ofta styrda av en nyhetsdagordning. I dag domineras den av Ukraina och Isis, vilket ger en ganska likartad rapportering och vi vill bortom allfarvägarna och finnas på plats innan saker utvecklas till nyheter, men också vara kvar när alla andra har gett sig av. Det handlar om att fånga långsammare skeenden som saknar en tydlig nyhetskrok, säger han och nämner ämnesområden som ekonomi och klimatfrågan.
I en tid när de flesta medieföretag genomgår ett stålbad kan ”crowdfunding” vara en möjlighet.
– Det är också ett sätt att klippa alla mellanled. Vi behöver inget stenhus som måste värmas upp om vintrarna. Inte heller en vd som kostar en miljon i månaden, säger han.
Projektet befinner sig fortfarande i ett initialskede, men Martin Schibbye förklarar att det redan finns många förslag på framtida satsningar – han nämner Thailand och Burkina Faso.
– Det är två länder som det informeras alltför lite om. Thailand är ett land som köper JAS-plan och är en diktatur, men det rapporteras väldigt lite därifrån. Det händer en del i Burkina Faso som man behöver titta närmare på, säger han.
De färdiga reportagen kommer att presenteras på projektets hemsida och han förklarar att det inte ska finnas några betalväggar.
Förutom pengar hoppas man också på tips om vinklar och berättelser från medlemmarna.
– Jag besökte en holländsk redaktion som arbetar på det här sättet. Den heter The Correspondent och när jag var där höll de på med en granskning av porrindustrin i Amsterdam. Bland deras medlemmar finns både prostituerade, bordellägare, åklagare och poliser. Det gav en input från flera olika håll, säger han.
I det hela ingår också att medlemmarna föreslår projekt, men Martin Schibbey förklarar att det slutliga avgörandet måste ligga hos redaktionen.
– Jag ser väldiga fördelar i att släppa in läsarna och inte bara hänvisa dem till kommentarsfält, men det skulle vara problematiskt om vi skulle ha omröstningar som avgjorde vart vi ska skicka någon. Det känns konstigt att tvinga iväg journalister till platser som man inte vill bevaka. Det måste ligga ett veto hos redaktionen och det är egentligen det förtroende vi har sökt, säger han och förklarar att journalisterna under förberedelserna får en roll som samtalsledare.
Är det här något som går att tillämpa på inrikesjournalistik?
– Många har frågat om jag inte kan komma och göra lokala reportage. Det är inte riktigt Blank Spot Projects grej, men jag tror att vi kommer att få se lokaltidningar som kommer att drivas genom crowdfunding. Omkring 900 journalister förlorade jobbet förra året och jag hopps att några av dem tar initiativet att starta något sådant, säger han.
Det har gått två år sedan Martin Schibbey och Johan Persson släpptes ur fängelset i Addis Abeba. Han säger att det första året i frihet på många sätt var värre än tiden som fånge.
– Det var djävligt tufft och jag hade ett enormt stresspåslag det året. Vi hade levt i en värld där inget hände, men där också allt kunde hända. Att se sig över axeln var ju bra i fängelset, men en värdelös egenskap en söndagsmorgon när man skulle göra scoones, säger han.
Men det var också viktigt att få boken färdig.
– Det innebar ju att återvända till fängelset varje morgon och gå igenom allt på nytt, men det var också en oerhörd befrielse att få den klar. Då kände jag mig lyckligare än vid frisläppandet, säger han och förklarar att det också gav distans till det han och Johan Persson upplevt.
De skrev sig fria och fängelsetiden fick mening när den utmynnade i journalistik.