Charmerande folklustspel vid fängelset

Härliga Kalbo-gänget är tillbaka med ännu ett folklustspel. Från att ha spelat i Knäppingsborg, huserar nu sällskapet utanför disponentvillan vid gamla fängelset. En utmärkt spelplats.

Annica Ljung, Jakob Sjöberg, Ellen Mattsson och Frippe Pettersson vid samma bord.

Annica Ljung, Jakob Sjöberg, Ellen Mattsson och Frippe Pettersson vid samma bord.

Foto: Catrin Villaume Fägerstrand

Norrköping2022-06-30 14:00

TEATER

Folket i Skinnarviksbergen
av Gideon Wahlberg
Med Annica Ljung, Frippe Pettersson, Robert Zetterberg, Jakob Sjöberg, Ellen Mattsson, Anki Wastesson, Jenny Silfvenius, Klas Johansson, Johan Pettersson, Elinor Klawing, Elias Dahlgren, Katarina Laub, J-B Olofsson
Musik: Alexandre Ambec
Disponentvillan, gamla fängelset, Norrköping
Kalbokultur
29/6

Avskilt och i lummig grönska avnjöts de sedvanliga galenskaper som hör lättsamma folklustspel till. Nu och då brister man ut i sång, precis som det ska vara. Här bor grundläggarbasen Pelle Andersson med familj och excentriske uppfinnaren Charles Gustafsson. 

Frippe Pettersson och Robert Zetterberg är rutinerade scenvargar som drar ner några rejäla skrattsalvor för sina excentriska karaktärer. Allt går sin gilla gång tills en mystisk yngling söker jobb hos uppfinnaren. Elias Dahlgren gör sin stilige Thord just så chevalierisk och hygglig som sig bör. Sprakfålen Stina, förtjänstfullt spelad av Jenny Silfvenius blir naturligtvis upp över öronen förälskad. Så startar förväxlingskomedin. Lägg till att grundläggarbasens son prompt ska gifta in sig i "sociteten" och karusellen är i full gång. 

Ljuvliga Anki Wastessons kärlekskranka Maggie och Annica Ljungs Augusta är just den där sortens rejäla tanter som inte finns längre, men sannerligen behövs. 

De gör sina karaktärer härligt krumbenta och med ruter i. Underbart galne Johan Pettersson charmerar med sin bortkomna, spjuveraktiga Kalle för att i nästa stund spela regissör i sann Bergman-anda. 

Vad är det nu som gör att den här illustra ensemblen nästan alltid trollbinder sin publik i dryga tre timmar på plaststolar utomhus i både sol och regn? Jag försmäktar det knappt i professionella sammanhang. 

Det som inte kan sägas på dryga två timmar, förtjänar ofta att strykas. Men inte här! Är det bullarna och kaffet i paus månne? Ingalunda, även om jag uppskattar det också. 

Nej, sanningen är den att Kalbogruppen är så vansinnigt samspelt och tar sin gärning på allvar. Komedi synes lekande lätt, men är en utmaning. Som det har pluggats repliker och kluriga sångtexter, vilka serveras med den äran på premiären.

Lägg till bra timing med väloljat replikmaskineri och vips har du GW:s tidstypiska allmogekultur som den utspelar sig på söder eller en östgötsk bakgård.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!