Ida Thyni och Gunnar Hagberg har gläntat på 200 dörrar i den nya boken "Porten till Norrköping", som är en annorlunda stadsvandring.
Gunnar Hagberg har i många år berättat, skrivit och följt Norrköping från då till nu med många reportage i Norrköpings Tidningar och i böcker, där Ida Thyni formgivit hans två tidigare "Norrköpingsnyanser - en hyllning till staden vid Strömmen" och "Norrköpingsmiljöer - Då och Nu".
Nu gör de gemensam sak i "Porten till Norrköping".
Ida Thyni, som är uppvuxen i Vänersborg, har bott i Östergötland i 15 år - varav de sju senaste i Norrköping.
– Jag är väldigt kär i Norrköping. Det är en lågintensiv förälskelse, som bara pågår. Norrköping är fantastiskt med sin stadsbyggnad och miljöer. Man är inte rädd för det slitna. Det är inte så polerat. Staden är omhändertagen med kärlek. Det är ju med min ögon, men du har kanske en mer nykter syn på Norrköping, säger Ida och nickar mot Gunnar.
– Norrköping upphör aldrig att fascinera. Jag tröttnar heller aldrig på att lulla omkring i olika kvarter och bara titta. Du upptäcker alltid något nytt, säger han.
Det är 200 dörrar och portar från olika delar av staden i boken.
– Jag har gått runt och fotat hus och dörrar i många år, men ville göra något mer av bilderna och väva ihop de med en historia. Jag frågade Gunnar om han ville haka på idén om en bok. Han gjorde det. Bilderna i boken är tagna mellan april och oktober i år. Det blev nästan en besatthet ett tag. Jag kunde inte röra mig utomhus på ett sunt sätt. Gunnar var riktigt orolig för min hälsa ett tag, säger Ida och ler.
– Galenskapen kan lura bakom nästa dörr, fyller Gunnar i.
Favoritdörr?
– Det är svårt. Du får ett tråkigt svar, men jag har ingen given favorit. Jag uppskattar mångfalden, säger Ida Thyni innan hon målar upp en känsla av allt.
– Jag älskar stora, höga portar med nationalromantiska inslag, men jag kan också verkligen älska en träport från 1950-talet med avfasade hörn, lite diagonala linjer och ett runt knapphandtag. Det är fint.
Bråddgatan 1 och Klockgjutaregatan 13.
I boken finns också fem bra tips på hur man blir en bra dörrspanare och bra rundor värda att gå.
– Dörren är, om man nu får vara lite göteborgsk, en inkörsport för att lära sig mer om sin stad. Tänk bara på hur många dörrar du passerar och ser varje dag. Vi tar de för givna, men de skyddar oss och alla har en historia att berätta. Frågan är om vi tackat dem nog för allt, säger Ida Thyni.
– Jag har gått otroligt mycket de här månaderna. Det finns inte en tvärgata jag inte har varit inne på. Jag trodde jag kände Norrköping, men det gjorde jag inte. Det har varit ändlösa stadsvandringar.
När boken gick till tryck slutade dock Ida att gå...
– Det var jobbigt. Jag var så rädd att upptäcka en superdörr, som jag missat tidigare. Jag började också tvivla på gatunamnet, men jag har släppt det nu.
Fleminggatan 30 och Bankiren på Drottninggatan.
Gunnar har gläntat på många dörrar och träffat personerna bakom flera.
– Det är både privata portar, men också till offentliga lokaler - som Östgötateatern och Gamla Tennishallen. Vi har träffat brevbäraren "Benka" Nyberg, som förmodligen öppnat flest portar av alla - och Ann-Charlotte Hertz (stadsantikvarie i Norrköping 1983-2008), som på egen hand räddade massor av dörrar under rivningsvågen, berättar Gunnar.
Lidéngatan 6 och Storsvängen 41.
Dörrar och portar har förändrats genom historien.
– Tillgängligheten var inte lika viktig förr. Tidigare var en stor, tung och rejäl dörr en stark symbol för myndighet och makt, där vanliga medborgare kom i underläge direkt. I dag är dörrarna mer praktiska.