Att Ellika Kyndel brinner för Norrköping som gammal fin och stolt biografstad är uppenbart. När hon läste konsthistoria handlade både hennes B- och C-uppsatser om ämnet och den 22 maj är det premiär för hennes biografvandringar i centrala Norrköping med självklara stopp vid de gamla klassiska biograferna utmed Drottninggatan.
– Aveny är min favorit, säger Ellika Kyndel. Det var i alla fall den tjusigaste biografen i Norrköping. Fullt i klass med de finaste i Stockholm. Stram funkisstil med garderob och dryckesfontän i foajén och speglar i taket så att damerna kunde kolla att hatten satt på plats. Mina vandringar kommer att börja vid Aveny.
Ellika Kyndel är knappast någon nykomling på kultursidorna. Efter åren på Länsmuseet i Linköping har hon de två senaste åren jobbat på Hageby bibliotek. Den 1 februari började hon som pedagog på Norrköpings stadsmuseum och beskriver det som att ”komma hem”. Biografpromenaderna var ett av de första projekten hon tog tag i.
– Jag saknade förmedlandet, säger hon. Jag hade två bra år på biblioteket som gav mig enormt mycket kontakter. Men det är ändå historieförmedling som är mitt största intresse och här har vi en hel stad och dess människor att berätta om.
Ellika Kyndels intresse för Norrköpings biografer är lätt att härleda bakåt i tiden. Hennes farfar, Arne Kyndel, drev Grand mitt emot rådhuset och ännu längre tillbaka var hennes farfars far, Otto Andersson, allmänt ansedd som Norrköpings biografkung framför andra.
– Jag fick med mig känslan av biografen som en magisk plats från födseln, säger hon när vi träffas på stadsmuseet. Mer än en plats där det bara visas film. När jag blev äldre ville jag utforska det fenomenet och samtidigt få en inblick i min egen släkts historia. Det visade sig att det inte fanns särskilt mycket skrivet i ämnet och jag hade till en början inte speciellt mycket att stödja mig på. Samtidigt var jag engagerad i nedläggningen av gamla biografer i Stockholm där jag växte upp.
Efter lite inledande motstånd på universitetet i Linköping – ”film och konst är inte samma sak” – fick Ellika Kyndel ändå fokusera sin B-uppsats på en inventering av Norrköpings nedlagda biografer.
Det fanns en hel del, framför allt utmed Drottninggatan, och filmen var ett ledande familjenöje när Norrköping ännu tydligare hade karaktären av industristad.
– Sedan fick jag uppmaningen att fortsätta min forskning inför C-uppsatsen, säger hon. Ämnet sågs plötsligt som väldigt viktigt. Jag slöt cirkeln och tog till och med körkort som biografmaskinist. Jag satt tillsammans med Roland Andersson i maskinrummet på Harlekinen och tog in alla gamla minnen han hade att berätta från sin tid på de olika biograferna. Han hade jobbat på varenda en.
Som filmstad har Norrköping bytt stil. Från de enskilda biograferna från förr som Ellika Kyndel vurmar för till Cnema och Filmstaden med flera mindre salonger i ett. Hon ser det som en tråkig utveckling men går gärna på Cnema som ”har rätt känsla”.
– Men en riktig biograf skulle vara byggt på 1930-talet och vara ett ideal av renhet och funktionalitet, säger hon. Inga balkonger eller läktare men med sluttande golv så att alla såg bra. Inredningen skulle vara av ädelträ och golvet av Kolmårdsmarmor. Norrköping var en ledande biografstad på 1950-talet och det tiotalet biografer som var igång då var väldigt mycket jämfört med landet i övrigt.
– Tyvärr finns ingen gammal inredning bevarad. Biograferna slog igen och allt slängdes i containrar. Hade man gjort så med stadsteaterns inredning hade det blivit rena ramaskriet. Filmstaden av i dag har inte alls samma känsla. Vet du varför? Den har ingen foajé. Det hade alla de ”riktiga” biograferna. Ändå har man haft mage att namnge salongerna efter de gamla biograferna. Jag tycker att det är smaklöst. När jag intervjuade SF inför uppsatserna sa de bara att ”vi arbetar inte med historia, vi tittar framåt”. Sedan filmen blivit digital är det heller inte samma hantverk att byta filmrulle mitt i utan att publiken märker något.
Än så länge är bara en biografvandring inbokad, men Ellika Kyndel räknar med att de på sikt ska bli regelbundet återkommande.
– Hoppas bara att det kommer lite folk, säger hon. Man kan inte tjata på folk och försöka övertyga dem om att uppskatta de gamla biograferna. Min pappa sa alltid att ”antingen förstår man magin eller också gör man det inte”.