Kaffepaus i ateljén. Anneli Lindberg har ständigt tusen och åter tusen idéer. "Jag blir nästan vimmelkantig", säger hon.
Anneli Lindberg kände inte igen numret som visades när hennes mobil ringde. Svarade först efter viss tvekan. Ännu en telefonförsäljare? Men, nej, det var betydligt bättre än så. Olle Johansson, kultur- och fritidsnämndens ordförande, ringde med det positiva budskapet att Anneli Lindberg får årets Moa Martinson-stipendium.
– Jag började nästan tjuta av glädje. Det var så overkligt. Jag fick be honom att upprepa det han berättade. Riktigt långsamt, säger Anneli Lindberg.
Vi presenterade nyheten häromveckan. Sedan dess har beskedet sjunkit in på allvar och bildkonstnären Anneli Lindberg är tillbaka i sin ständigt skapande vardag i ateljén på Plankgatan. Stipendiet uppgår till 143 478 kronor, en krona för varje Norrköpingsbo. Stora pengar, inte minst för en konstnär där varje krona betyder något.
– Det är naturligtvis oerhört stort att få en stipendium som det här. Jag tillät mig att bli riktigt barnsligt lycklig. Pengarna i sig innebär nya möjligheter att utveckla det jag håller på med, samtidigt som det är ett offentligt erkännande av mitt konstnärskap, säger hon.
Vi träffas i ateljén. Bland garner, tavlor, bilder, tryck, färger samt de små fantasifulla "Blobbarna" som emellanåt figurerar i hennes verk. Miljön signalerar verkstad för någon med mycket idéer och många uttryckssätt.
Mycket riktigt.
– Allt handlar om att uttrycka sig. På lekfullt allvar. Det finns inga gränser när jag sätter igång. Jag har så mycket idéer och tankar om vad jag vill skapa att jag blir alldeles vimmelkantig, säger Anneli Lindberg.
– En konstnärskollega menade att det är en tillgång. Jag tycker närmast att det är ett problem. Det finns så mycket som jag vill göra. På en enda gång. Urvalet är svårt. Jag jobbar egentligen hela tiden. Ofta lite sökande i en lek med olika sorters material.
"Jag tillät mig att bli riktigt barnsligt lycklig", säger Anneli Lindberg om stipendiet.
För en konstnär som till stor del arbetar med textil innebär det samtidigt en extra utmaning att vara allergisk mot just – textil.
– Jag kan inte jobba med bomull eller ull. Det slår tillbaka direkt. Akrylgarn går bra. Allergin innebär begränsningar i skapandet. Jag har bestämt mig för att vända det till min fördel istället och får söka nya vägar och uttryckssätt, säger hon.
– Egentligen brukar jag inte prata om det. Jag har en känslighet som hjälper mig förstå att det inte bara är att köra på. Arbetstider får jag anpassa efter ork. Det kan jag som egen, fri konstnär.
Den skörheten är svårare att skönja på utsidan, eftersom Anneli Lindberg är såpass starkt förknippad med begreppet kvinnokraft. Hennes utställning "Fria händer" är nyligen avslutad på Kronan och nu stundar nya projekt inom kvinnonätverken Hemma och Husmorsgraffiti. På tisdag kommer hennes drygt åtta meter långa, virkade regnbågsgraffiti i alla tänkbara kulörer på plats på P-huset Ankarets gråa fasad och den 10 juni är det premiär för sommarens öppna workshops i husmorsgraffiti vid Centrumkyrkans uteservering. Insatser som gör Norrköping till en mer färgglad och öppen stad.
– Regnbågsgraffitin följer hela Prideskalan från rött till lila. Vi måste jobba för ökad öppenhet i samhället och den är en symbol för det. Husmorsgraffitin är ett sätt att inspirera till fortsatt kvinnokraft. Jag försöker alltid jobba för det goda. Hellre lyfta fram än "bäsa", säger hon.
– Nu vill jag inte försöka framstå som duktig. Projekten har hjälpt mig att få en annan syn på tillvaron. Mitt liv har blivit rikare.