Det här den femte cellen, den är likhet med alla andra utrymd och nästan tom och ska så vara någon timme till.
Sedan ska konstnären Cecilia Edefalk inta den. Några små inbrytningar syns redan: lite påbättrad målning på väggen, ett par små, väldigt små målningar står lutade mot den andra cellväggen och i fönstersmygen ligger tre gatstenar, lite jord och en död insekt med benen i vädret.
Kanske är den Norrköpingsanstaltens sista kvarvarande fånge. Den är där av en slump och Cecilia Edefalk anser den som lycklig.
– Den måste vara kvar, precis som jorden och smutsen på golvet. Det passar in, säger hon.
Fast det är hon som målat lite på väggen, något som hon inte är säker på om hon ångrar.
– Jag vet inte om jag ska ta bort det. Men nån, en tysk, sa till mig att man inte ska rätta ett misstag med ett annat. För då är man inne på en helt annan tanke.
Tankarna som hon ska installera i cellen handlar om flykt. Det är därför den döda insekten är ett välkommet tillägg, på temat instängdhet och förgänglighet i likhet med de harkrankar som förirrar sig in i trappuppgångar och som Cecilia Edefalk helst för ut i det fria på nytt.
– Jag försökte fotografera duvor, jag ville fånga dem precis när de lyfte men ofta hann jag inte med. Det gick för snabbt. En bild blev bra. Jag fotograferar analogt, i svartvitt, säger hon och berättar att det har hon alltid gjort.
Redan 1988 på sin första separatutställning hade hon ett fotografi med bland målningarna, något som hon också tvekade inför.
– Men en annan konstnär sa att det var bra att visa bredd och det var rätt.
Måleriet är det som gjort Cecilia Edefalk erkänd och känd. Hennes målningar har sålts för miljoner. Mest omtalad är sviten ”En annan rörelse” med en reklambild för hudkräm som förlaga.
– Nu är det länge sedan jag målade. Att gå in i en målningsprocess är krävande, säger hon och berättar om sin senaste utställning på Galleri Jan Stene i Stockholm.
– Där visade jag fotografier på maskrosbollar, ett kuddavtryck i en säng. Det var en ganska vemodig utställning.
Det är stillsamt på fängelset. Utanför cellen ligger sonen och sover i en barnvagn. Hennes assistent Madeleine Cozma sysslar med praktiska göromål. Arrangören Olov Rasch har åkt iväg för att handla spik. Samlingsutställningen ”Cell” som öppnar på lördag är en liten hemkomst till staden som hon växte upp i. Det är tio år sedan hon ställde ut på Norrköpings Konstmuseum. "Cell" är ett litet mellanspel. Nästa utställning är i större format på Waldemarsudde, i Stockholm.
Cecilia Edefalk visar mig en kort text som hon har skrivit. Där berättar hon om uppväxten på Ljura och i Smedby, om cykelutflykter för att bada i Ensjön och vid Himmelstalund. På de sistnämnda utfärderna cyklade det förbi fängelset.
– När vi cyklade förbi här i kortkort busvisslade och skrek fångarna åt oss.
På Matteus kyrkogård i närheten ligger hennes anhöriga begravda.
Hon flyttade från Norrköping när hon var sjutton arton år för att börja på Konstfack i Stockholm. Det var 1973.
– Norrköping var en ganska fattig och tråkig stad då, och inget man berättade om.
Nu är det annorlunda. Staden har snyggats till, utbudet av kultur och utbildning har blivit större. Pappers- och textilfabriker bildar ett postindustriellt upplevelselandskap men all textilhistoria är inte lika attraktiv. Fängelset var från början spinnhus, här jobbade dömda kvinnor gratis åt den framväxande norrköpingska textilindustrin och gav den en konkurrensfördel. Den där döda insekten i fönstret, snart uttorkad och borta i ett vinddrag berättar fler historier än någon kan tro.
Så händer allt på en gång: Madeleine Cosma vidarebefordrar Edefalks fotografier till USA, sonen vaknar och Olov Rasch återvänder med nyinförskaffad spik. Slut på rasten, nu väntar cellen på Cecilia Edefalk.