Som elvaåring började Jesper Ei Karlsson skapa egna skejtfilmer hemma i Norrköping. Han och kompisarna filmade varandra när de åkte skejtboard och klippte ihop till kortfilmer som de brände på dvd och vhs.
– Vi ville inte ha hjälp av vuxenvärlden och blev bra på att genomföra och driva projekt, det är egentligen en bisarr tanke att man kan göra en film själv men det kan man.
Hans uppväxt har präglats av subkultur. I brist på annat fick han och kompisarna hitta på egna saker att göra på fritiden och mycket kom att kretsa kring skateboard, musik och filmandet. Men att han som vuxen skulle jobba med film kändes inte självklart.
– När jag var yngre trodde jag inte att det gick och det känner jag på något sätt fortfarande, att "det här kan ta slut vilken dag som helst", förklarar han.
Efter gymnasiet flyttade han till Malmö och läste strökurser på universitetet. Tillvaron var lättsam men relativt planlös.
– Jag var 23 år och tänkte ärligt talat väldigt lite på mitt liv och framtiden, jag ville mest ha roligt.
Filmintresset fanns dock kvar och när han var 25 år sökte han TV-linjen på Dramatiska institutet lite på prov. Eftersom skolan har många sökande och få antagna tänkte han att resultatet skulle få avgöra hans framtid.
– Det är svårt att komma in så jag tänkte att valet då skulle göras automatiskt åt mig, kommer jag in kan jag inte tacka nej, säger han.
När svaret damp ner i brevlådan var det ett avslag. Samma dag ringde dock utbildningens ansvariga Stina Lundberg Dabrowski och bad honom att inte öppna brevet, hon ville att Jesper skulle gå utbildningen och hösten 2010 flyttade han till Stockholm.
Sista året på TV-utbildningen jobbade han parallellt på ett produktionsbolag och var bland annat regiassistent på programmet Historieätarna på SVT. När han var klar med skolan fick han jobba kvar. Tillvaron gick på ett relativt sömlöst sätt vidare och han började även ta egna uppdrag och regissera reklam. Plötsligt jobbade han med film.
– När någon frågade om man klarade av något i början så minns jag att jag ofta svarade "ja" fast varje fiber i min kropp skrek nej, det var otroligt nervöst. Men man tvingas ju att göra det för man har ju sagt att man kan, säger han om den första tiden i yrket.
– Regissör är en rätt luddig titel och det kan nog vara hälsosamt att ifrågasätta sig själv lite då och då, tillägger han.
Idag frilansar han helt sen tre år tillbaka. Både med egna projekt och att regissera reklam, dokumentärer och musikvideos. På meritlistan finns bland annat kortdokumentärer för Cancerfonden och RFSL, reklamfilmer för Unicef, filmfestival i USA samt pris för Årets berättelse på Roygalan.
En plan som funnits med från start är att i framtiden göra långfilm, gärna med mycket dialog. Han förklarar att han tänker mycket i ord och många av hans favoritfilmer har manus som är betydligt längre än genomsnittet.
– Det låter lite konstigt men jag är egentligen inte en särskilt visuell person. Kanske innebär det att jag kommer från ett litet eget håll i den här yrkesrollen, spekulerar han.
Hur ser relationen ut till Norrköping idag?
– Jag har kvar nästan alla kompisar som jag växte upp med och staden har nog format både mig och dem. Det är kanske fördelen med att inte växa upp i en större stad, vi fick uppfinna egna projekt och saker att göra. Det finns en värdefull naivitet i den kreativiteten.