Klockan har precis slagit fem när vi stiger in i SF:s foajé och det märks att vi är lite tidiga. Inga förväntansfulla Håkan Hellström-fans finns på plats ännu, och än mindre de sovsäckar och slarvigt klottrade könummer på tonårsarmar som jag kanske hade förväntat mig.
Men framme hos Sanna Frank, som bemannar en av biokassorna i kväll, får vi en försäkran om att det har varit hårt tryck på biljettförsäljningen.
– I går och i dag har det varit extra mycket, säger hon och berättar att bion visat konsertfilmer förut.
Då var det dock One Direction, Bruce Springsteen och Metallica som syntes på vita duken. Men gemensamt för konsertfilmerna är att de vanligtvis bara visas i en eller två dagar, vilket gör dem mer exklusiva.
– Det är väldigt kul att jobba de dagar vi visar konsertfilm. Folk är glada, spralliga och tycker att det är roligt att få se sina idoler. Det är alltid skön stämning, ler Sanna.
Och när vi lämnar Sannas kassa har foajén som genom ett trollslag fyllts med folk. Den som gissar att det bara är fangirls på plats har fel: Håkan verkar kunna samla en publik över generationsgränserna. Väl på plats i salongen blickar jag ut över vuxna par, föräldrar med tonårsbarn och kompisgäng i alla åldrar. Sorlet är högre och mer förväntansfullt än vid en vanlig biovisning och det bara växer när Sanna kommer in för att tävla ut en signerad Håkanbok. En tjej i randigt lyckas svara rätt på vad hans senaste studioalbum heter och belönas med dyrgripen.
Sedan dyker Håkan själv upp på skärmen.
En tjej i raden framför tar sig för hjärtat.
Därefter följer två och en halv timme av ljudmässigt och visuellt ös. Det spelar nog ingen roll om man är Håkans största fan eller endast tolererar hitsen – bara att se nästan 70 000 personer dela en konsertupplevelse tillsammans är superhäftigt. Men självklart är det främst en kväll för de dedikerade. Ibland skär snyftningar genom musiken och såväl Håkans sköna självdistans som Tomas von Brömssens kvickheter drar ner skratt. Många i biopubliken kan säkert också känna igen sig i de ungdomar som campade i billiga, regnvåta tvåmannatält i över en vecka för att få de bästa konsertplatserna.
Till de avslutande tonerna av ”Bara dårar rusar in” reser sig sedan en, vad det verkar, omtumlad och utmattad publik från sina platser. Håkan har förtrollat publiken – igen.