Spårvagnsnamnen
Elin Pettersson föddes i Borensberg. Men strax innan 1800-talet gick över till nytt sekel kom hon till Norrköping. Här började hon arbeta som sömmerska. Tidigt hade hon kommit i kontakt med måleri genom en vän. Men vännen flyttade senare till USA och "kluddandet", som hon sa, hade lagts åt sidan. Livet handlade om att försörja sig.
– När hon gick i pension började hon måla igen. Men det var det ingen som visste. Det var först när hon skänkte målningar till Konstmuséet, av tacksamhet till staden för att hon fått en lägenhet, som detta speciella konstnärskap blev känt, säger Kristina Arnerud Mejhammar, museilektor på Norrköpings konstmuseum.
Elin Pettersson har kallats för en av Sveriges främsta naivister. Men Kristina Arnerud Mejhammar vill inte sätta någon ism på måleriet.
– Det är prunkande målningar som du blir glad av. Det märks att hon inte är skolad. Det kan man se på perspektiven. Men det är också det som gör måleriet så speciellt. Vi är mycket stolta över att vi har tillgång till hennes måleri och att vi kan visa upp det, säger hon.
Men varför blev konsten offentlig först efter att Elin Pettersson pensionär? Varför släpptes hennes inre bilder loss då? Kristina Arnerud Mejhammar har reflekterat över det.
– Hon var tvungen att försörja sig och det gick inte med konsten. Hon har sagt att måleriet var ett sätt att få vara fri i sin kreativitet. Som sömmerska hade hon mallar att gå efter.