Patrik Lundström ska egentligen avlyssnas live. Munnen går i ett och han gestikulerar frisk med händerna. Snabb i tanken. Rätt vad det är sjunger han en stump eller knackar en rytm i bordsskivan. Det blir gärna tretakt. Han gillar folkmusik och medeltida tongångar.
– Det fina med musik är att den väcker känslor. Musik är också känslor i sig. Det är något vackert och den gör en glad. Alla kan lära sig ett instrument rent tekniskt, men att spela med känsla kan inte alla. Man kan bli rörd av en melodislinga. Och man har lyckats som musiker om någon blir berörd. Jag tror att musiker i stort är känsliga människor, säger han.
Patrik menar att det är viktigt att gilla låten eller genren man spelar. Gör man inte det blir det inte bra. Man kan lära sig spela med känsla om man får lite bakgrund. ”Vem kan segla” och ”Broder Jakob” är två låtar med känsla, de väcker något i en.
Hur kommer musiken till dig?
– Jag får en slinga eller en känsla och tänker i klanger. Sen improviserar jag kring den och bygger upp en stämning. Detta kan ske precis när som helst, men jag måste känna för det hela. Ibland gör jag en bakgrund på pianot och musicerar tillsammans med mig själv.
– Det gäller att hitta möjligheter och lösningar, man testar sig fram. Ibland kan man gå ner sig en period och luften tar då bara slut - och det har väl att göra med min diagnos - då måste man tillåta sig att pausa en smula. Och vila i det.
När blev du drabbad av musiken?
– Jag bodde som liten på Mikaelgården i Järna och en helg sjöng de just ”Vem kan segla” när jag hade besök av min mamma som sen skulle åka hem. Den känslan kan jag känna ännu idag. ”Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar”. Ett starkt minne.
Det finns minst tio olika flöjter i Patriks samling och han spelar på alla. F-basen är den största och sopraninon den klart minsta i den gängse flöjtfamiljen. Alla i olika träslag. Och så har han en garklein, minstingen som ryms i ena handflatan.
– Jag har även en renässansflöjt och en barockflöjt som är stämd en halv ton ner. Dessutom äger jag taigaflöjt som är en rysk folkflöjt och naturligtvis en svensk spilåpipa. Jag gillar verkligen de folkliga flöjterna. Den absoluta favoriten är den vanliga altflöjten. Och kombon alt- eller tenorflöjt tillsammans med gitarr eller orgel är en höjdare.
Så plockar han upp instrumentet, drar in luft och bjuder på konsert. Tonerna studsar fram, det sjunger om melodierna och han får hela rummet att dansa.
Patriks nyfikenhet kring musik väcktes när han 1987 kom till Mikaelgården i Järna. De var åtta elever i hans klass och mycket handlade om musik och berättande.
– Det var precis rätt för mig, dom upptäckte min musikbegåvning och där föddes mitt musikintresse. Dagarna var fyllda av musik och eurytmi (en konstart som integrerar musik och tal med rörelse), där man liksom pratar med hela kroppen. Då öppnades det en dörr för mig och på den vägen är det än idag.
Åbacka hette huset Patrik bodde i, han blev väl omhändertagen och han gick på internatet i cirka sex år. Det blev mycket klassisk musik, folkmusik och medeltida tongångar.
– Jag bara fastnade för allt detta. Terser och kvinter är mina favvoklanger. Dom spelade före och jag fick härma. Tragglade. Inget med noter utan man övade istället upp gehöret. Noter har jag aldrig lärt mig, har inte haft tillräckligt med tålamod, men det kan även bero på min dyslexi.
Och så kommer det som verkar genomsyra hela hans inställning till musik och musicerande:
– Musik ska byggas av glädje och inspiration. Inga noter.
I Patriks lägenhet finns ett helt menageri av instrument. Förutom bouzouki, cister och balalajka har han även prövat att spela säckpipa. Det var inte riktigt Patriks grej, så den skickade han tillbaka. Det finns även ett elpiano.
– Det där med fingersättning passar inte mig, jag söker istället det som låter snyggt. Har man ADHD är det kinkigt med finmotoriken.
Du finns på YouTube, men blir det några liveframträdanden framöver?
– Har tankar på att göra en konsert ute i naturen, kanske vid fågelsjön i Vrinneviskogen. Eller varför inte i S:t Olai kyrkas generösa akustik. Tunnlar skulle jag också vilja göra musik i. En bra som jag vet är den under riksvägen vid Himmelstalund. Den har ett fantastiskt eko. Den gamla tågtunneln norr om Åby skulle jag också vilja pröva. Det skulle vara häftigt.