Lördagen inleds med Sten Sandells suggestiva framträdande i Antikvariatet på Knäppingsborgsgatan. Han ”lässjunger”, som han kallar det, texter av poeter till eget pianospel. Med omfångsrikt register rör sig Sandell från ljus tenor till djup strupsång. Jag sugs in i ett flöde av ord och toner, ibland blott ljud och stavelser. Sandell dröjer sig kvar i mig, sätter temperamentet för den här dagen. Jag ska lyckligtvis avsluta den genom att lyssna till orgelvariationer följt av bombastiska Partita för fördömda med Ulf Tellin och Sten Sandell på orgel samt kontrabasklarinettisterna Boa Pettersson och Christer Bothén.
Näst på tur står Molly Teleman i Galleri Kronan. Guldfisken är en del av en svit duetter för blockflöjt och klarinett som gestaltar pandemins klaustrobiska tillvaro. Som att befinna sig i en bubbla men här växer något trolskt och lyriskt. Underfundiga musikslingor vindlar lekfullt samman. Bakom det försåtligt söta och nätta lurar allvaret. Stefan Telemans porträtt av barocktonsättare i akvarell ramar in och förstärker upplevelsen. Molly Telemans kompositioner återkommer. Taigan vaknar ges ett vaket och alert tilltal av SON i De Geerhallen.
I Hedvigs kyrka njuter jag av hennes Clare Coast. Emily Flawless kända dikt handlar om irländare som motvilligt lämnar sitt hemland för att bli legosoldater. Musikaliska Sällskapets Kammarkör står för dess uruppförande och det var länge sedan jag njöt av ett sådant episkt omsorgsfullt framförande. Med inlevelse och dramatisk närvaro artikulerar kören en bestämd riktning och rörelse. Musik är aldrig bara toner och träffsäkerhet, nej en utsaga ska förtäljas med känsla för innebörd och varsamhet om verkets ärende. David Swärds Akikaze betyder vårvind och bygger på haikudikter. En trestämmig diskantkör ur MSK och Petter Svensson framför det rytmiskt intrikata verket med äran.
I De Geerhallen uruppförs en sats ur Swärds nyskrivna Scenes från the Baltic Sea. I blåset dundrar maskiner på full styrka och mistlurar ljuder i tät dimma. Färden går med ett fyrskepp i kraftig sjögång genom mörka nätter. Solitär och utelämnad till naturens krafter sköljs lyssnaren genom vågor upp på en strand. Lars-Åke Franke-Bloms Pianokonsert nr 1 (uruppförande) står inte långt efter i dramatik. Här återfinns romantikens hela färgrika, lyriska och rörliga palett, men alltid uppdaterad till version 2.0, det är ju Franke-Blom vi talar om och vars kraftfulla uttryck omsorgsfullt tolkas av pianisten Mats Jansson. Som en hetsig jakt över vidderna, med vilda språng i oländig terräng dröjer sig stycket kvar.
Bengt-Göran Skölds Romans för flöjt och harpa framförs av Laura Michelin (följt) och Delphine Constantin-Reznik (harpa). De blommar ut i enastående ekvilibristiska klättringar, skirt och lätt men senare också djärvt förföriskt som vore det självaste Pan som gäckande lurpassar på oss. Sköld återkommer i Hedvigs kyrka med uruppförandet av Choir Vocalise. Även här levererar MSK. Ordlösa och mäktiga ljudmattor kantar varandra sömlöst och bildar en storslagen musikalisk väv. Emmy Lindströms The Last Clown (en del) i De Geer förtjänar ett särskilt omnämnande liksom hennes På ängarna doft av violer som framfördes älskvärt och naturlyriskt av Östgöta Kammarkör i Hedvigs kyrka. Sammantaget ljöd lördagen brett, varierande och omfattande med nyskrivet material och tonsättarna på plats.