Det är inte förrän man blir gammal som man vet hur ung man var när första slaget kom. Ja, första gången man fick sig en rejäl smäll. Det var när jag efter en håltimme återvände till skolgården och fick en fet smäll av skolans buse eftersom jag sa att klockan var fem över tolv när den i själva verket var sju över tolv.
Den hårdaste verbala smäll jag fått är däremot densamma år ut och år in. Det var när jag som grabb såg Cassius Clay uppvisningsboxas i Folkets Park i Malmö. Publiken älskade Floyd Patterson och skanderade: ”We love Floyd!” Jag stämde in i kören, man gör ju som de vuxna gör. Plötsligt kastade Clay sig fram mot repen, stirrade mig i ögonen med den mest förbannade blick jag sett: ”Who said that? Did you say that?” Det kom några droppar i byxan.
Sedan dess är boxningen hos mig utan att jag förstår varför och Clay, som blev Muhammad Ali, är i mina ögon alla tiders störste idrottare. Hans teknik och kraft var ett skådespel som jag fortfarande drömmer om. För att försöka fånga hans storhet läser jag då och då Joyce Carol Oates mästerliga ”Om boxning” som kom för 27 år sedan. I den fångar hon dubbelheten i det som kallas brutalt och det som kallas sportsligt och hon vägrar se boxningen som en metafor för något annat.
Hennes tankegångar om boxning har brukats och missbrukats, och häromsistens reagerade hon med att, i en insändare i New Yorker, skriva att amatörboxningen är i grunden något helt annat än proffsboxningen. Hon tycker, och det betonar hon mest av allt, att boxningen mellan kvinnor leder boxningen bort från det mest brutala. Hon påminner om att hon skrev sin bok om en annan epok då Rocky Marciano och Sonny Liston var stora namn och machoboxningen till åtminstone viss del hängde samman med fattigdomen.
Hon låter tankegången att ”I det ideala samhället skulle proffsboxning inte finnas” studsa mot repen tills jag är så pass yr att jag åter hamnar hos den där busen på skolgården, och det jag lärde mig mest av allt av den tidens boxning: De flesta som kan slå, kan inte ta emot en smäll.