Nisse Sandström var på många sätt en unik musiker. Naturligt driven på ett närmast självklart sätt i sitt spelande och samtidigt alltid nyfiken, påkopplad och vidsynt. Den varma tonen i hans tenorsaxofon var dessutom en direkt förlängning av hans egen personlighet.
En vänligare och mer tillmötesgående person än Nisse Sandström var svår att hitta.
På onsdagen gick Nisse Sandström ur tiden och Norrköping med omnejd förlorade därmed en av sin största kulturpersonligheter. Efter beskedet har Nisse Sandström hyllats på sociala medier, både av lyssnare och musiker. Kondoleanserna pekar mot ett och samma håll – alla älskade Nisse Sandström.
Även om Nisse Sandström var stor och respekterad i jazzens Sverige i allmänhet, var han lokalt förstås främst förknippad med Crescendo. När Crescendo arrangerade sin allra första konsert, med altsaxofonisten John Handy 1961, var en ung Nisse Sandström och hans mannar förband. De fick beröm. "De öste hardbop mest hela tiden i både sköna och fula tongångar", skrev NT då. Sedan den insatsen spelade Nisse Sandström på Crescendo regelbundet under alla år. Det var alltid fullsatt.
– En chock. Jag var inte alls beredd, säger Crescendos ordförande Bernt O Ericsson i en första kommentar till beskedet om Nisse Sandströms bortgång.
– En god vän till mig personligen i många, många år och samtidigt alltid en stomme i Crescendos verksamhet. En av Nisses många tillgångar var att han alltid värnade om jazzens återväxt och var mån om att lyfta fram och stötta unga talanger. En förebild. Det var ju meningen att Nisse skulle spela hos oss senare i höst.
En av dem som spelade mycket och ofta med Nisse Sandström var pianisten Martin Perk, musiklärare på DeGeergymnasiet. Han har delat med sig av sina tankar på Facebook och säger så här till oss:
– Framför allt känner jag en enorm tomhet. Nisse var en mentor. Inte bara för mig utan för en mängd unga musiker. Hade vi en lovande elev på skolan, kunde man alltid skicka honom till Nisse och vara säker på det ledde till någonting bra.
– För Nisse var jazzmusiken ett språk. Han lärde sig språket innan den finstilta grammatiken. Man förstår att han var en oerhört begåvad musiker som alltid lät känslan komma först. I hans närhet fick man vara på tå. Två dagar innan en konsert kunde han ringa. "Kommer du?". Då gällde det att vara redo.
I intervjuer har Nisse Sandström berättat hur jazzmusiken blev hans religion sedan han, som 13-åring, sett filmen "Glenn Miller Story" med Louis Armstrong och Gene Krupa. Efter en tid med klarinett gjorde Nisse Sandström saxofonen till sitt instrument och han lät sig inspireras av förebilder som Lucky Thompson och Hank Mobley. På den svenska jazzscenen spelade han i princip med alla, från de tunga namnen från förr till dagens musiker som nu för traditionen vidare.
Han spelade mest på gehör och känsla. Noter var aldrig Nisse Sandströms bästa gren.
– Jag har tre principer inom musiken. Den ska vara melodisk, ha snygga ackord och svänga ordentligt, sa Nisse Sandström för knappt två år sedan, i november 2019, då jag gjorde min sista djupintervju med honom. Jag skrev så här:
En intervju med Nisse Sandström kan liknas vid ett stycke god jazzmusik. Man har ramarna medan den vita ytan i mitten ligger öppen för improvisationer och plötsliga utfall. Samtalet blir därefter; livaktigt, oväntat och underhållande.
Nisse Sandström blev 79 år.