Påsen, Laxholmen eller Strykjärnet?
Den stolta byggnaden, som står där mitt i Strömmen, ritades av arkitekten Folke Bensow och öppnades, som bomullsväveri för Holmens Bruk, 1917. Det har runnit mycket vatten förbi det drygt 100-åriga landmärket, där det skrivits historia och skapats minnen för generationer.
Som textilfabrik, som tillverkning av papperspåsar, som kultur- och nöjesarena och som museum.
I projektet "Minnen kring Strykjärnet" ber Arbetets museum Norrköpingsborna om hjälp med berättelser och foton från då till nu.
– Vi har länge vetat att vi inte har så många berättelser om Strykjärnet i vårt arkiv. Därför uppmanar vi nu människor som arbetat i eller har en relation till Strykjärnet att hjälpa oss genom att dela med sig av sina minnen och foton, säger intendent Ida Rådegård.
I Strykjärnet finns historien om Alva Karlsson, som i unga år lämnade Vikbolandet och flyttade in till Norrköping och började sitt arbete i huset. Den knyter an till byggnaden och textilindustrin, som var så betydande i Norrköping. Alva arbetade, som rullerska, mellan åren 1927-1962, när produktionen las ner.
– Vi har länge sökt flera berättelser och vill fylla luckorna från bygget till nutid, menar museidirektören Niklas Cserhalmi.
– Berättelserna från textilindustrin, som vi har i arkivet, är från personer som inte lever längre, men det finns säkert människor kvar som arbetade i huset under 1950- och 1960-talet. De vill vi gärna komma i kontakt med. Vi har ganska bra koll på vad Strykjärnet har använts till, men vi vet inte precis allt, säger Ida Rådegård.
– Vi behöver lägga ett pussel. Det finns mycket hörsägen, men där vi saknar bilder och fakta. Alla amatörhistoriker får gärna bidra med små eller större pusselbitar, påpekar programansvarig Mårten Mellberg.
Strykjärnet kan delas in i tre olika tidsperioder.
Mellan 1917 och 1962 var det textil.
Mellan 1962 och till slutet av 1980-talet handlade det först och främst om fabriksproduktion, när Esselte Pac flyttade in i huset efter textilkrisen och började tillverka papperspåsar. Huset blev med åren och tiden en plats för Norrköpings kultur- och nöjesliv med olika program.
1991 öppnade, efter några års renovering, Arbetets museum.
Rauli Haikonen började, som 25-åring, arbeta hösten 1973 på Esselte Pac, som tillverkade papperspåsar.
– Jag trivdes verkligen bra här. Vi var inte så många på jobbet – kanske 30-35 personer. Vi jobbade i två olika skift, 06.00-14.00 och 14.00-22.00, där de stora pappersrullarna kom upp med hissen till vår våning, säger Rauli på vägen genom hans gamla arbetsplats.
Vi stannar till vid entrén till EWK-museet på tredje våningen.
– Det var här jag arbetade. Här satt förmannen och här stod vi... med en fin utsikt mot Bergsbron där borta. Det kom rök ur de där skorstenarna på den tiden. Hela området har verkligen förändrats. Jag kände inte igen mig först, säger Rauli och nickar mot ett annat fönster.
Agneta Ankarby var med från starten på Arbetets museum 1991 och byggde upp receptionen, men hon var också guide genom hela huset under många år.
– Det var lika spännande som roligt. Intresset och nyfikenheten hos allmänheten var riktigt stort. Vi hade också en enorm anstormning av konferenser de första åren. Huset har alltid satt avtryck, säger Agneta Ankarby och ler.
Nu ska hennes och alla andras historier skapa nya minnen.