En vitklädd orkester på stråkar och blås ger tillsammans med gamla svartvita filmsekvenser en vacker och stämningsfull inledning på fredagens utsålda konsert.
När frontduon Björn Dixgård och Gustaf Norén sedan gör entré som klädda för ett medeltidslajv tillsammans med Björns syster Linnea Dixgård i fotsid prinsessklänning, samtidigt som Daniel Boyacioglu framför en dikt á la spoken word, infinner sig i stället en något vilsen och förvirrad känsla hos undertecknad.
Stundtals är det bländade vackert. En ung mor är riktigt fin i Noréns tolkning. Den självslagne växer sig stor i sitt uppriktiga vemod. Linnea Dixgårds väna soloinsats under Titania imponerar och tillför variation.
Allra bäst är det första extranumret – nästan sju minuter långa En sångarsaga. Här kommer Björn Dixgårds raspiga röst till sin fulla rätt. Melodin är fint utmejslad och musiken medryckande dynamisk.
Men det är för teatraliskt. Få låtar kryper under huden. Björn Dixgårds kraftiga vaggande fram och tillbaka känns mer passande på en hiphopkonsert. Och poesiläsningen, som snarare tenderar att bli parodisk, hade de kunnat skippa helt.
Stämningen i salongen blir snudd på extatisk under det avslutande numret, där samtliga medverkande radas upp på scen med händerna klappande över huvudena. Publiken står upp och visar högljutt sin uppskattning. Alla trallar och ler och studsar i samförstånd. Norén skriker "Tack Gustaf!" riktad mot en bild på nationalskalden. Det blir bara för mycket.
Det är ingen tvekan om att det nya Mando Diao vunnit en ny och stor publik.
Men – även om jag troligtvis var i minoritet denna fredagskväll – måste jag säga att jag föredrar det gamla Mando Diao. Ett band i skinnjackor snarare än särkar.